Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Kättarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
liksom de ord, hvarmed staden London besvarade påfven Honorii hot med
interdikt: »Påfven har ingenting att befalla i statens angelägenheter.» Och då
biskopen af York under Henrik III:s svaga regering (1216-1272) blef bannlyst,
därför att han motsatte sig Roms omåttliga penningkraf på den engelska kyrkan,
»välsignade engelsmännen honom dess mer, ju mer påfven förbannade honom».
De stora statsmännen under denna period, Stephen Langton, Hubert de Burgh och Simon
af Montfort, biskop Grosseteste, filosofen Roger Bacon och den världsberömde munken
i S:t Albans Malthseus Parisiensis, den störste af Englands medeltida historieskrifvare,
som alltid tog liflig del i det offentliga lifvet, alla dessa voro eniga i sin förbittring
öfver den romerska kurians måttlösa anspråk och störande ingrepp i stat och
kyrka. England och Frankrike hade understödt Innocentius IV i hans strid mot
Fredrik II af rivalitet med kejsaren eller tillfälliga små motiv, men i bägge landen
reste man sig mot det af framgången olidligt öfvermodiga påfvedömet.
Vid denna tid trängde också den läran allt bestämdare igenom, att påfven hade
makt öfver människors edliga förbindelser, så att han kunde lösa från hvarje
ed och upphäfva fördrag. Den, som i påfvens tjenst bröt sin ed, den, som trots
länseden svek sin länsherre och i påfvens tjenst bekämpade honom, begick ingen
synd. Denna lära måste uppröra konungarne och folken och ohjälpligt förvirra
samvetena, helst som påfvarnes politik ofta och hänsynslöst växlade om, såsom
alltid är fallet med stater, som hafva ringa krigisk kraft. Det bör icke förundra,
att då för tiden sådana åskådningar utbredde sig, som fingo en typisk representant i
Ezzelino da Romano eller början af det 14:de århundradet framträda i anklagelserna
mot tempelherrarne och Bonifacius VIII.
På samma sätt verkade den hänsynslösa uppfattningen af äktenskapet. Konung
Lothar II: s af Lothringen skilsmässoprocess i det 9: de århundradet företogs ännu
inför borgerlig domstol, och i princip bibehöll sig ännu i det 13: de århundradet den
föreställningen, att äktenskapet är en borgerlig institution. Men genom läran om
äktenskapshinder, särskildt genom utsträckningen af de förbjudna leden, vidare
genom den i det 12: te århundradet fullt genomförda läran, att äktenskapet också är
ett sakrament, och än vidare genom utformningen af den landliga domsrätten och
utsträckningen af dess befogenhet erhöll kyrkan en massa medel och förevändningar
att inblanda sig i staternas tronföljdsordningar och i furstars och herrars liksom
borgares och bönders familjeförhållanden, som utgjorde en ständig frestelse till missbruk.
Från härskarinnans af Canossa äktenskap med den unge Welfen under Gregorius VII
till Ottokars af Böhmen äktenskapshandel under Alexander IV finnes talrika exempel
på, huru förfogandet öfver äktenskapet, dess giltighet eller ogiltighet, dispensen från
äktenskapshinder och vägran att meddela dispens rent af räknades till kurians vapen
under denna tid och användes allt efter stridens kraf.
Den skamlöshet, hvarmed ed och äktenskap så missbrukades i kurians tjenst,
har måhända i främsta rummet bidragit till att framkalla den hänsynslösa litteratur
och det begabberi, som synnerligen kraftigt befordrat brytningen med den under
medeltiden eljest allmänna underkastelsen under kyrkan och de kyrkliga myndig-
heterna. Redan på Fredrik Barbarossas tid sjöngo de dristiga scholarerna:
Roma mundi caput est, [Rom är världens hufvudstad,
sed nil capit mundi - men rymmer också all dess orenhet.
Gum ad papam veneris, När du kommer inför påfven,
habe pro constanti: haf för regel: Här är ej plats
non est locus pauperi, för den fattige. Han är nådig
soli favet danti. - endast mot den, som gifver något.]
Och i början af det 13: de århundradet höjde Walter von der Vogelweide lika
skarpa anklagelser. Han var en from man och det i korstågstidens mening. Ännu
på sin ålderdom önskade han att få företaga »den kära resan» till det heliga
landet. Men när Innocentius III underblåste det borgerliga kriget mellan Filips af
Schwaben och Otto IV: s partier, anklagade Walter påfvarne för att »bannlysa den
de ville och icke den de skulle». Påfven är i hans ögon »icke längre herden, utan
en varg bland fåren». Med djäfvulens snaror binder han biskopar och prelater och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
