Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTGÅNGEN AF KAMPEN MELLAN DE BÅDA UNIVERSALMAKTERNA, 239
om sakläget. I uppteckningar, som vid denna tid gjordes i Verdun från eljest strängt
kyrkligt och mot kejsar Fredrik fientligt håll, klagas högljudt öfver utplundringen
af de franska kyrkorna och klostren. H vad påfven lemnar öfrigt, heter det där, taga
kardinalerna. Men ännu viktigare är följande faktum. Ett år efter konciliet i Lyon,
1246, slöto talrika medlemmar af den franska adeln ett förbund mot kurians för-
mätna anspråk. De hade till och med för afsikt att icke erkänna bannlysning och
interdikt, förrän ordföranden i förbundet hade pröfvat saken och godkänt rättmätig-
heten däraf. Förbundet synes icke hafva haft någon större betydelse, men det är
af vikt såsom bevis på det utsäde till opposition, som påfven själf utsådde i Lyon
och sedermera. Under de senare striderna mellan å ena sidan de engelska och franska
konungarne och stormännen och å andra sidan påfvestolen användes säkerligen
ofta som argument de intryck, som folken erhållit af påfvens förhäfvelse i Lyon, af
hans osannfärdighet och af korstågsrörelsens utnyttjande för ändamål, som afsågo
hans italienska politik. Innocentius IV fann understöd i denna strid mot Fredrik
hos konungarne af England och Frankrike, som rivaliserade med denne om den
kejserliga värdigheten, och dessutom hos de lombardiska städerna och de talrika
furstar och herrar, som just i detta partitagande hoppades finna sin fördel eller
åtminstone tillfälle till hämnd. Konciliet i Lyon hade utskrifvit en korstågsskatt af
5 °/0 af alla andliges inkomster i alla land att utgå under tre år till förmån för
det korståg, som konung Ludvig IX af Frankrike ämnade företaga mot saracenerna.
Men Innocentius ändrade genom egen maktfullkomlighet kort därpå detta konciliets
beslut, i det han infordrade denna skatt från Italien, Tyskland och norra Europa
för att däraf bilda en krigskassa i striden mot Fredrik. Följande år förbjöd Inno-
centius, hvad Tyskland angick, till och med all predikan om korståg till det heliga
landet. Här fick endast korståg mot Fredrik predikas. Därpå gaf han såtillvida
efter, att han medgaf bägge korstågens predikande. Tiggarmunkarne i all synnerhet
predikade korståg mot Fredrik. Dessa åtgärder inbragte påfven så stora penning-
medel, att han kunde betala 61,000 mark silfver till motkonungarne Henrik Raspe
af Thuringen och Wilhelm af Holland. Det är ungefär 2,745,000 mark i våra dagar,
men den tidens penningar hade sex till tio gånger större köpkraft än vår tids mynt.
Äfven till andra partigängare betalade han afsevärda summor. Allt som allt lär det
hafva varit 200,000 mark. Därtill gjorde han det mest hänsynslösa bruk af de kyrk-
liga maktmedlen och styrde och ställde i världsliga saker, som hade han varit en-
våldshärskare. Han tillförsäkrade sina partigängare de land och borgar, som de
hade ryckt till sig, såsom hade han varit konung, och aktade icke ens nödigt att
betjena sig af de motkonungar, han uppsatt. Han förbjöd kapitlen och konventen
1246-1252 att förrätta val af biskopar och abboter och använde besättandet af dessa
indräktiga ämbeten till att värfva och belöna motståndare till Fredrik. På samma
sätt utnyttjade han rätten att meddela dispens från kyrkliga förordningar. Men trots
detta utnyttjande af kyrkorna i politikens tjenst hafva de påfliga motkonungarne i
Tyskland, landtgrefve Henrik Raspe af Thuringen och efter hans död 1247 grefve
Wilhelm af Holland, endast spelat en ömklig roll. Icke ens i Italien vann Inno-
centius någon framgång. Han uträttade blott, att partikampen mellan städerna och
partiernas kamp inom städerna .antogo allt vildare former. Under denna tid infalla
de dåd, som föröfvades af den ryslige tyrannen Ezzelino, och den kvalfulla död, som
bologneserna beredde hans olycklige broder Alberichs barn. Innocentius måste låta
prästen träda tillbaka för politikern för att kunna uthärda anblicken af detta elände,
som dock företrädesvis förorsakats af hans omåttliga anspråk på gamla kejsargods
och gamla kejserliga rättigheter. Innocentius uthärdade denna anblick med hård
stolthet, men någon framgång vann han därför icke. Kejsar Fredrik II förde striden
i Italien och hans tappre son Konrad i Tyskland med stor framgång, om också icke
utan lyckans ornskiftelse och smärtsamma förluster. Kejsaren var dock på god väg
och kunde smickra sig med hopp om seger, då döden plötsligt satte en gräns för
hans mödor och förhoppningar. Fredrik dog efter en kort sjukdom den 13 december
1250 i Fiorentino i Apulien, sedan han vid lugnt och klart förstånd hade tillkänna-
gifvit sin sista vilja genom ett formligt testamente och ordnat de af honom bero-
ende många landens och folkens villkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
