Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
skaror. Efter hans död 1193 lyckades hans broder Aladil (Adil) undantränga Sala-
dins söner, och det uppstod hvarjehanda förvecklingar, som gjorde det lättare för
Syriens kristne ett hålla sig uppe. Sådan var ställningen, då Fredrik II den 7 sep-
tember 1228 landade i Akko, det forna Ptolemais.
Med Adils son, sultan el-Kämil af Egypten, slöt Fredrik II ett fördrag den 18
februari 1229, hvarvid han skyckligt begagnade sig af missförhållandena i den mu-
hammedanska världen. Enligt detta fördrag, hvaraf några egendomliga fragment äro
bevarade, skulle Jerusalem, Nasaret och landet mellan dessa städer och Joppe och
Akko med deras viktiga hamnar och ännu några andra orter tillhöra de kristna.
Fördraget är ett märkligt bevis på insikt hos härskarne öfver två stora riken, att
det icke kom an på att endast rycka till sig, hvad som stod att få, utan att erkänna
en viss jämvikt och icke göra anspråk på hvad den andre icke kunde afstå. Kejsar
Fredrik måste återvända för att försvara sitt italienska rike mot påfven och de upp-
roriska stormännen, men sultanen af Egypten visste också, att hans egen maktställ-
ning var hotad, framför allt genom angrepp af mongolerna. Gentemot dessa horder
hade kristna och muhammedaner ett gemensamt intresse. För en vidsynt blick tedde
sig islams stater som ett skyddsvärn mot den mongoliska faran. Hade man på ett
och annat håll insett detta i Västerlandet vid den tiden (1229), så blef det på en
gång med förskräckelse klart för alla, när mongolerna 12 år senare förhärjade Do-
naulanden, framträngde till Schlesien och för en längre tid slogo sig ned i Ryssland.
Fredrik genomförde allt detta, ehuru påfven uppbjöd allt sitt inflytande att hindra
honom och till och med belade Jerusalem med interdikt och lät sina trupper infalla
i korsfararens italienska besittningar. Fredrik vände för den skull tidigare tillbaka,
jagade de påfliga trupperna ur landet och tvang påfven att upphäfva bannet (freden
i San Germano 1230). I dessa förhandlingar liksom i de följande årens växlingsrika
strider, vid sonen Henriks VII:s uppror i Tyskland, vid de lombardiska städernas
motstånd, vid förföljelsen af kättare - vid alla dessa tillfällen sökte kejsar Fredrik II
att uppfylla påfvarnes önskningar, så länge han ansåg det förenligt med plikterna
som kejsare och konung. Han medgaf påfvarne mycket, som de hittills aldrig vågat
fordra, men deras fordringar växte i det oändliga, så snart Fredrik ansattes af andra
motståndare. Fredrik har i dylika lägen fört striden med outtröttligt mod och äfven
i den känslan, att egentligen alla andra konungar hade orsak och voro förpliktade
att bistå honom och att i och med hans sak försvara sin egen rätt och öfver hufvud
taget den statliga ordningens själfständighet. Han erinrade (1240) de tyska furstarne
om, att de andra nationerna missunnade dem imperiet, herraväldet öfver världen
(mundi monarchiam), och att de aldrig besegrade germanerna nu måste försvara denna
ära i och med hans krona, då äfven fransmän, engelsmän och spanjorer grepo efter
kejsarkronan, så snart tvedräkten bland tyskarne efter Hohenstaufernas undergång
syntes erbjuda tillfälle därtill.
Äfven striden med påfven Innocentius IV, som uppfyllde de sista åren af hans lif,
påtvingades kejsar Fredrik mot hans vilja. »Fredrik«, säger den grundlige forskaren
Julius Ficker, »skulle när som helst varit benägen för en fred, som i fullaste mått
gjort rättvisa åt de kyrkliga intressena. Fredsvillkor, sådana som han antog 1244,
skulle man från kyrkligt håll aldrig vågat föreslå Fredrik I, och ännu mindre skulle
han hafva gått in på dem.» De grunder, med hvilka påfven Innocentius IV på
konciliet i Lyon den 17 juli 1245 sökte gifva stöd åt Fredrik II:s exkommunikation
och afsättning, voro icke verkliga grunder, utan svepskäl. Den högtidlighet, hvarmed
Innocentius IV omgaf denna akt af kyrklig bestraffning, dolde icke ens för den
tidens människor, att de heliga orden endast voro en förklädnad för ett brottsligt
missbruk af den kyrkliga myndigheten. Också kunde denna församling af vid pass
150 prelater till största delen från de romerska landen knappast upprätthålla
skenet af ett allmänt koncilium. Alltsedan Innocentius III:s laterankoncilium hade
världen den föreställningen, att flere hundra, ja tusentals prelater från alla land
måste vara församlade för att gifva ett möte karaktär och betydelse af ett allmänt
koncilium. Att konungarne af Frankrike och England det oaktadt ej höjde någon
protest mot påfvens förfarande, låg dels i deras rivalitet med kejsaren, dels i alla-
handa personliga och tillfälliga orsaker. Men människorna misstogo sig därför icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
