Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
vände också e,n vida större del af sin tid och sin kraft på utvidgandet och försvaret
af dessa områden. Italien blef i högre grad än hittills grundvalen för tyska
konungars och kejsares världsvälde. Men Italiens nationella motstånd i synnerhet
den själfmedvetna stoltheten hos öfre Italiens borgare, som voro öfverlägsna i kultur och
rikedom genom mera utvecklad penninghushållning och sjöstädernas makt på hafvet,
och som nu hotades genom den kejserliga politikens på den romerska rätten
stödda tendenser, utvecklade en oanad styrka och seghet. Om också det lidelsefulla
hatet mellan de rivaliserande städerna ställde betydande medel till kejsarens förfo-
gande i denna strid, och om också den grufliga förstöringen af Milano 1162 mera
önskades och genomfördes af Pavia, Como, Lodi och andra Milanos motståndare än
af kejsaren själf, så kunde Fredrik likväl icke stödja sig på denna splittring. Hans
militära stöd var
och förblef den
tyska feodalhären.
Om de tyska rid-
darne en gång ville
återvända hem och
sluta fälttåget, kun-
de Barbarossa lätt
råka i svårt trång-
mål, ty alltjämt
fortlefde ändå det
nationella mot-
ståndet mot ty-
skarne liksom oron
för kejsarens och
hans juristers ford-
ringar af ven i så-
dana städer, som
genom anslutning
till kejsaren sökte
räddning eller
hämnd.
Städerna, som
eljest i många fall
stod o i fientligt
förhållande till ku-
rian, gynnade ge-
nom denna strid
på den högsta led-
ningen. Då dessa
meningar äfven i
öfriga land och
till och med i Tysk-
land hade repre-
sentanter, som vo-
ro beredda till
hvarje offer, och
då jnånga riksfur-
star, framför allt
Henrik Lejonet, på
det hänsynslösaste
sökte begagna sig
af kejsarens svåra
läge, måste kejsar
Fredrik inskränka
sina italienska pla-
ner för att trygga
grundvalen för sin
maktställning i
Tyskland. För
den skull erkände
han i freden i Ve-
nedig (1177) påfven
Alexander III och
de af honom ådöm-
på det kraftigaste Henrik Lejonets och hans gemåls grafvård i da bannlysningar-
påfvarnes anspråk
Braunschweigs domkyrka.
ne och fick genom
att underkasta sig
en förödmjukelse, som för* nutidens människor förfaller pinsam, men som medeltiden
såg med andra ögon, befrielse från bannet och därmed också möjlighet att genom
ett fördrag med kurian och sedan med städerna sluta den långvariga striden om de
kejserliga rättigheterna i Italien.
Freden i Venedig har på intet sätt brutit den kejserliga makten, och de påfliga
anspråken hade därmed icke segrat. Man bör icke låta sig förvillas af den nästan
samtidiga seger (1174), som kurian vann öfver konung Henrik II i England. Äfven
den engelske konungen försvarade med framgång sin makt. Men kejsar Fredrik
tvingade påfven i detta fredsslut till viktiga eftergifter ock behöll i Italien, särskildt
mellersta Italien, en stark ställning. En kejserlig legat förvaltade här de stora riks-
länen med tillhjälp af kejserliga ämbetsmän. Vidare lyckades Fredrik nu underkufva
Henrik Lejonet, som bar stor skuld till kejsarens motgånger i Italien och under
dennes frånvaro upprättat en så stark makt i norra Tyskland, att konungens myn-
dighet här var nästan utplånad. Därpå bilade han striden med de lombardiska
städerna, icke såsom segrare eller såsom besegrad, utan såsom konungen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
