Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Kejsar Fredrik visste om bilden och delade den upprörda sinnesstämning, som
rådde äfven inom strängt kyrkliga kretsar, såsom vi finna hos Gerhoh, och han
kunde därför icke utan förtrytelse anse Hadriani fordran, att han skulle hålla
hans stigbygel.
Det hade nog förekommit, att konungar och kejsare hållit stigbygeln åt påfven,
men endast i enstaka fall. Man kunde icke tala om ett bruk före Fredrik I. Det
äldsta exemplet erbjöd legenden om Konstantin. Berättelsen därom saknar historiskt
stöd och hade redan vid denna tid förkastats som en enfaldig legend, om också
den stora hopen trodde därpå. Just den omständigheten gjorde detta exempel
betydelsefullt. Men betydelsen däraf upphäfdes af det förhållandet, att ingen kejsare
under den romerska perioden följde Konstantins exempel. Och detta förhållande
har upptagits till pröfning och värdering. Häraf följer, att Konstantins exempel
icke kan anföras som bevis på en rättighet eller ens en sedvana. Från den
frankiska tiden funnos endast två fall: Pippin och kejsar Ludvig II. Vid bägge
tillfällena var det blott fråga om en personlig uppmärksamhet, icke en af påfven
påfordrad rättighet. Ingen af de följande Karolingerna eller konungarne af huset
Sachsen eller Franken har bevisat påfven en dylik tjenst med undantag af Henrik IV:s
olycklige son Konrad, som af det påfliga partiet lät uppställa sig som möt-
konung mot fadern. Han var ett verktyg åt kurian och upprorsmän och kan därför
icke räknas till de legitima konungarne. För öfrigt framgår ej ens af detta fall
något, som kan bevisa, att tjensten fordrades som en skyldighet. Detsamma gäller
slutligen om det enda återstående exemplet, då Lothar II i Luttich 1131 höll stig-
bygeln åt påfven Innocentius II. Men detta exempel lär hafva anförts vid de under-
handlingar, som fördes för att förmå Fredrik till samma tjenst. Äfven Lothar II
handlade af fri vilja och icke för att tillmötesgå ett anspråk eller en befallning af
påfven. Detta framgår af Gerhohs betraktelser och af uttalanden af de furstar, som
bevekte Fredrik I till eftergift. Lothars handling var en akt af fromhet, icke under-
kastelse. Det var sannerligen att gå långt, då påfven Hadrianus IV fordrade denna
stratorstjenst som en rättighet i kraft af förpliktande sedvänja, och det var ett miss-
tag af Fredrik, att han gaf efter för denna fordran, ehuru han insåg det betänkliga
i saken. Han fick snart erfaradet, ty nu uppträdde påfven ännu dristigare.
Under förhandlingarne 1155 hade påfven lofvat kejsaren att aflägsna den anstöt-
liga bild, som framställde kejsar Lothar som påfvens vasall - men han höll sitt
löfte illa. Vid tiden för riksdagen i Besancon, alltså två år senare, var bilden ännu
icke aflägsnad. Denna underlåtenhet var en förolämpning mot kejsaren, men den
öfverträffades af ett nytt försök af Hadrianus att påtvinga kejsaren rollen af påflig
vasall. På riksdagen i Besancon 1157 lät Hadrianus till kejsaren öfverlemna en
skrifvelse, hvari kejsarkronan betecknades som ett län (beneficium) af påfven, och
det kränkande i denna tanke ökades genom ett yttrande, som ett af sändebuden
fällde. Kejsaren, hans kansler och de församlade furstarne tillbakavisade skrifvelsen
såsom kränkande furstarnes rättigheter, då ju deras val på samma gång gaf
konungen den kejserliga makten, och sårande för kejsarens ära, då den undan-
trängde honom från den plats, honom tillkom. Fredrik nöjde sig ej härmed, utan
förkunnade för allt folket i ett öppet bref, hvad som inträffat, och hvar rätten låg:
»Alldenstund Vi genom furstarnes val hafva mottagit konungadöme och kejsar-
döme af Gud allena, som redan på Kristi lidandes tid bestämde, att världen skulle
regeras af två svärd, och då aposteln Petrus gifvit världen denna lära: Frukten Gud
och aren konungen, så är hvar och en, som påstår, att Vi mottagit den kejserliga
kronan som län af herr påfven, en fiende till Guds lära och Petri lära och gör sig
skyldig till en lögn.» En dylik skolastisk bevisföring låter tom och intetsägande
i våra öron, men på denna tid utgjorde den underlaget för alla rättsliga deduk-
tioner. Fredrik hade dessutom omedelbart återsändt till Rom de djärfva legaterna,
som han för öfrigt endast med knapp nöd kunde skydda mot furstarnes och folkets
förbittring, och därvid tillagt befallningen att resa raka vägen utan något uppehåll.
Han lade också beslag på deras resgods och fann däri talrika afskrifter af den
kejsaren kränkande skrifvelsen och andra utkast till en agitation mot den kejserliga
makten. Kejsaren å sin sida lät utgå en berättelse om hvad som försiggått, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
