Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197. 175
slutade med en uppmaning att understödja honom i striden mot denna oerhörda
förmätenhet och att värna rikets ära mot dylik smälek.
Han begynte också omedelbart striden, i det han förbjöd det missbruk, som be-
drefs med appellationerna till Rom. Detta missbruk härledde sig ur Ottonernas
politik, som förmenade sig kunna behärska de tyska biskoparne genom Rom. Ärke-
biskoparne af Mainz, Willigis (omkr. 1000) och Aribo (omkr. 1020), hade kämpat
mot detta missbruk och mot kejsarne Otto III och Henrik II, som gynnade det-
samma. Kejsar Fredrik upptog ånyo deras strid, ehuru under helt andra förhållan-
den. Omkring år 1000 hade saken kunnat affärdas med några få ord, men Fredrik
visste, att han hade att kämpa mot anspråk, som voro djupt rotade och genom fler-
faldig tillämpning omgifna af ett slags berättigande. Men han gick till grunden
med denna sak. Han påbjöd, att ingen skulle få begifva sig till Rom, som ej genom
bevis af vederbörande kyrkliga myndighet kunde styrka, att han var stadd i rätta
ärenden eller företoge en pilgrimsfärd. Den kyrkliga ordningen, den biskopliga
auktoriteten och klostertukten kunde icke upprätthållas, om hvem som helst finge
appellera till Rom.
Fredrik fann ett kraftigt stöd hos stormännen i sitt rike, framför allt stormännen
i Burgund, som han belönade och drog öfver på sin sida genom att förläna dem
besittningar och privilegier. Han hade redan genom sitt giftermål med Beatrix,
dotter och arftagerska till den siste grefven af Hög-Burgund, fattat fast fot i detta
land, som nästan blifvit främmande för riket (1156). Fem tusen riddare voro
nämligen länspliktiga under hans gemål. På riksdagen i Besancon 1157 utvecklade
han kejsardömets makt och glans för burgundernas ögon. Han drog genom landet,
åtföljd af en mänged furstar, och ordnade kyrkornas, klostrens, städernas och lands-
bygdens angelägenheter under uppehåll i Vienne, Lyon och andra orter. Därigenom
utvidgade kejsar Fredrik sitt inflytande till den grad, att en krönikeskrifvare från
dessa tider skrifver, att han åt riket hade återvunnit Burgund, som länge varit
främmande för detsamma.
Och nu förberedde han fälttåget till Italien, som nödvändiggjordes genom Milanos
våldspolitik mot Lodi, Pavia och andra grannstäder liksom äfven genom påfvens
angrepp. Medan Fredrik var sysselsatt med att slita tvister mellan de tyska
furstarne och ordna åtskilliga angelägenheter, som han icke ville lemna oafgjorda,
försökte Hadrianus att vinna de tyska biskoparne för sig mot kejsaren. Men
biskoparne vände sig till kejsaren och svarade i samförstånd med honom så bestämdt,
att påfven måste låta planen falla. Då nu Fredriks förtrogne, kanslern Rainald af
Dassel och Otto af Wittelsbach, som skickats i förväg till Italien med en liten
eskort, vunno stora framgånger i öfre Italien, bekvämade sig påfven att söka förso-
ning med kejsaren genom en annan skrifvelse och andra sändebud. Ordet beneficium
i den förra skrifvelsen borde icke fattas i betydelsen »län» utan välgärning i
allmänhet. Det lider intet tvifvel, att Rom utan denna kejsarens bestämda hållning
senare skulle begagnat detta uttryck som ett precedensfall för att bevisa, att kejsaren
själf hade låtit beteckna sin krona som ett län. Detta försök var nu tillbakavisadt,
och detta var det lyckligaste resultatet af Fredriks fasthet.
Måhända har Fredriks kraftige kansler Rainald af Dassel utöfvat stort inflytande
på hans hållning. Men Fredrik förstod äfven själf att försvara sin rätt och hade
ingen ringa tanke om densamma. Han följde till och med gärna de jurister, som
nyss återupplifvat studiet af den romerska rätten och nu förkunnade för kejsaren
den välkomna läran, att han såsom de gamla romerska kejsarnes efterträdare - och
Fredrik betraktade sig som Augusti och Justiniani efterträdare - borde göra de
rättigheter och den myndighet gällande, som Corpus juris tillerkände kejsaren.
Fredrik kunde naturligtvis icke framställa dessa anspråk i hela deras omfång, minst
i Tyskland och Burgund, men i Italien har han väsentligt höjt fordringarne gentemot
rikets undersåtar på grund af de romerska lagarne och under inflytande af jurister,
som voro skolade i den romerska rätten och voro fyllda af den justinianska lag-
stiftningens anda.
Dessa jurister voro borgare i italienska städer, men städerna själfva ville ej veta
af dylika experiment, som öfverförde förgångna århundradens rättsordning på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
