Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197. 173
samlingsplatsen. Därifrån drog kejsaren öfver Brennerpasset. Han kom i slutet af
november till Roncaglia öster om Piacenza och höll där efter gammalt bruk en
härmönstring. En påle uppsattes, hvarpå konungens sköld hängdes. En härold
uppfordrade alla riddare, som hade län af konungen, att hålla vakt där den följande
natten. Furstarne, som beledsagade konungen, uppfordrade på samma sätt sina
vasaller att göra tjenst. De frånvarande antecknades, och de, som utan länsherrens
medgifvande voro borta, miste sina län. Men härmönstringen var tillika herredag
och ting (curia universalis). Konungen hade inbjudit städerna och stormännen i
landet och förlikte många tvister, men måste äfven lemna mycket oafgjordt. Här
kungjorde Fredrik den 5 december 1154 en lag, som i anslutning till en tidigare
lag af kejsar Lothar II förbjöd hvarje afyttring eller styckning af ett län utan läns-
herrens tillstånd. Fredrik kungjorde lagen i öfverensstämmelse med stormännens
råd. De på herredagen församlade hade liksom på den frankiska tiden beslutande-
rätt för hela riket, icke blott för Italien utan äfven för Tyskland. De män, som
omgåfvo kejsaren, krigarne såväl som rådgifvarne, gällde som representanter för riket.
Efter många strider med trotsiga städer vände sig Fredrik mot Rom, och vid
Sutri kom påfven honom till mötes (juni 1155). Här kom det genast till en sam-
manstötning mellan de båda potentaterna, då påfven fordrade af kejsaren, att han
som marskalk eller strator skulle hålla hans stigbygel. För bedömande af denna
fordran är det af vikt att observera, hvad en så ifrig och af Konstantinlegenden
behärskad partigängare inom kyrkan som Gerhoh af Reichersberg hade skrifvit
redan omkring 1142. Visserligen hade Konstantin gjort påfven Sylvester tjenst som
marskalk (strator), utan att påfven hade fordrat denna tjenst. Men om påfvarne
gjorde anspråk på denna tjenst såsom sin rätt, så kunde konungarne vägra. När
romarne utnyttjade denna Konstantins ödmjukket för att i bilder och skrifter i sina
rum eller på allmänna platser beteckna konungar och kejsare såsom sina
vasaller, fingo de icke förundra sig, om de icke skördade annat än förbittring hos
furstarne och därtill hån och förtrytelse i hela världen. Man får därför icke
urskulda påfvens och hans kardinals högmod endast med den dåtida åskådningen, ty
det visar sig senare, att den meningen sedan lång tid var allmänt utbredd, att
påfvarne sträfvade efter att bringa kejsaren i vasallförhållande. Detta är af väsentlig
vikt för bedömandet af krafvet på marskalks- eller stratorstjensten i Sutri den
11 juni 1155. Fredrik visste, att de nyssnämnda tendenserna rådde i Rom. Han
vägrade därför länge, och han misstog sig, då han till sist lät beveka sig att tro,
att denna tjenst blott fordrades som en handling af ödmjukhet inför Gud och icke
kunde anses annorlunda. Fredrik hade bort i denna anmodan se ett upprepande af
ett liknande försök, som omkring 15 år förut hade gjorts i Rom genom en bildlig
framställning. Bilden föreställde, huru kejsar Lothar II lät påfven beläna sig med
de af markgrefvinnan Mathilda af Toskana testamenterade godsen, och bar denna
inskrift.
Rex venit ante foras jurans prins Urbis honores
Post homo fit Papce sumit quo dante coronam.
(Vid sin ankomst bekräftar konungen utanför stadsporten Roms rättigheter med en
edlig försäkran. Därpå blir han vasall under påfven, ur hvars hand han mottager kronan.)
Att en furste eller till och med en konung jämte sitt eget land äfven mottog ett län
af en kyrka eller ett kloster, var icke sällsynt och hade ingalunda - i betraktande
af länsbegreppets försvagande - framkallat de mäktigare furstarnes beroende af
kyrkan. Annat var det, då en konung mottog sin krona och sitt kronland som län
af påfven, något som ju redan Gregorius VII eftersträfvade. Men Lothar hade icke
mottagit kejsarkronan som län. Han var kejsare genom de tyska furstarnes val.
Belånad var han endast med markgrefvinnan Mathildas gods, och förläningen var här
blott den form, hvarigenom en långvarig strid om eganderätten blef bilagd. Bilden
borde redan därför hafva ansetts som en otillbörlighet, emedan inskriften tydligen
betecknade kejsaren som påfvens vasall för dessa gods. Men det var rent af en
förfalskning, då bilden och inskriften väckte den föreställningen, att Lothar mot-
tagit kejsarkronan som län,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
