Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI.
Påfven Hadrianus IV (1154-1159) försökte upphöja sig till kejsarens länsherre.
Detta försök vinner ett ökadt intresse, då man besinnar, hvem denne påfve var.
Hadrianus härstammade från England. Han var den förste engelsman, som blef
påfve. Fadern lemnade sonen redan som gosse åt sig själf, och det är troligt, att
denne uppehöll lifvet ge-
nom tiggeri och genom ut-
rättandet af små ärenden.
Från England kom gossen
till Frankrike och lefde
där i samma nöd, tills han
i ett kloster i Valence
erhöll först sysselsättning,
sedan upptagande. Här
fick han genom sin begåf-
ning, sin stränghet och
vetenskapliga ifver ett så-
dant anseende, att han
valdes till abbot. I denna
ställning lärde påfven Eu-
genius III känna honom,
upphöjde honom till kar-
dinal och gaf honom det
svåra uppdraget att genom
ett eget ärkebiskopsdöme
i Trondhjem lösa den nor-
ska kyrkan från den dan-
ska och därmed på sam-
ma gång omintetgöra den
tyske ärkebiskopens af.
Bremen-Hamburg anspråk
på ett nordiskt patriarkat.
Det sätt, hvarpå han ut-
förde detta uppdrag, och
hans öfriga verksamhet
hade till följd, att han 1154
under stor anslutning val-
des till påfve. Han var
helt uppfylld af ideen om
ämbetets makt och härlig-
het. Furstarne skulle tjena
honom och kejsaren kyssa
hans fötter, allt skulle vara
honom underdånigt. Sta-
den Rom var i uppror
Kejsar Fredrik I (Barbarossa).
Relief från klostret S:t Zeno
(Reichenhall, Oberbayern).
mot honom, och konungen
af Sicilien ville icke upp-
fylla sin länsplikt. Ur
kretsen af dessa munkar,
som sträfvade att öfver-
vinna världen genom reli-
giös hänförelse, dessa svär-
mare, som stodo hans
hjärta närmast, hade Ar-
nold af Brescia uppträdt
och förkunnade, att kyrkan
måste afstå från den världs-
liga makten, om hon ej
skulle gå under. Det låter
sig ej afgöra, huru Hadri-
anus kom till rätta med
alla dessa motsättningar,
kanske skedde det genom
den enkla viljeakt, som
utmärker praktiskt och
dogmatiskt anlagda natu-
rer, de där blott se ett
enda mål, nämligen det,
som de vilja uppnå eller
tro sig kallade att uppnå.
Af samma sinne var
hans förnämste medhjäl-
pare, kardinal Roland,
som sedermera efterträdde
honom under namnet
Alexander III. Han här-
stammade från en god fa-
milj i Siena. Han verka-
de flere år som lärare i
kyrkorätt vid universitet
i Bologna och hade för-
fattat en länge berömd bok,
Summa magistri Rolandi.
Han hade den lefvande
öfvertygelsen, att kyrkan
hade trädt i stället för den romerska världsmonarkien, att hon kunde befalla med
obetingad myndighet, och att alla stater och intressen måste vika för henne och hen-
nes intressen. Han hade juristens hänsynslöshet, som tror sig hafva det afgörande
lagrummet på sin sida, och advokatens ensidighet, som lätt behandlar statsrättsliga
förhållanden som privaträttsliga. Först senare under trycket ät minnena af de före-
gående striderna och de trots en tillfällig framgång ännu rådande svårigheterna beslöt
han sig i freden i Venedig för en kompromiss, som rättade sig efter de förhanden-
varande förhållandena och gaf utrymme af ven åt kejsardömet.
Kejsar Fredrik företog det första tåget till Italien hösten 1154 med en liten här
af 1,800 riddare och deras väpnare, allt som allt omkring 6,000 man. Augsburg var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
