Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Saracenerna hade sedan 827 fattat fast fot på Sicilien. År 841 öfverrumplade
de Bari och kort därefter äfven Tarent, 838 Marseille, 846 Peterskyrkan och alla
utanför den aurelianska muren belägna kvarter och kyrkor, hvarför Rom under de
närmaste åren omgafs med en ny, mera omfattande mur. De plundrade den ligu-
riska kusten 849-850 och förö uppför Rhöne ända till Arles. År 870 blef Bari
efter årslång belägring befriadt från saracenerna, men detta kunde blott ske genom
en tillfällig samverkan mellan kejsar Ludvig II och en del furstar, som annars
brukade kämpa sinsemellan och med grekerna om de forna langobardiska fursten-
dömena och mycket riktigt strax därefter lågo i strid med hvarandra. Det förekom
till och med förbund mellan kristna städer och furstar och saracenerna. Så t. ex.
hade Bari i en konflikt mellan två pretendenter till furstendömet Benevent blifvit
förrådt af sin gastald (kommendant), hvilken senare i alla fall dödades af saracenerna
under grymma marter.
Men för dessa bilder af skräck och förödelse får man icke glömma, att ett folk
kan fördraga mycket, och att hvarje vår bringar nya blommor, äfven i människo-
lifvet. Trots alla lidanden och hemsökelser lära Tyskland, Frankrike och Italien
vid år 900 i jämförelse med år 800 snarare hafva företett en anblick af tätare
befolkning och bättre odling än motsatsen. I hvarje fall trängde den kyrkliga organi-
sationen till mindre utvecklade orter, och med densamma följde en högre kultur
såväl i den enskilda hushållningen som i de samhälleliga förhållandena. Framför
allt i de norra och östra delarne af riket, i de först af Karl den Store underkufvade
och med de mera kultiverade västfrankiska landen förenade saksiska områdena
måste skillnaden mellan 880 och 780 hafva varit i ögonen fallande. I trakterna
kring Weser och öster därom var det ännu i slutet af Karls regering helt säkert
ganska illa ställdt i fråga om kyrklig ordning och allmän säkerhet. De frankiska
herrarne, som fått öfverlåtelse på de fördrifne eller utrotade saksiska adelssläkternas
egendomar och nu med sina underhafvande utgjorde stödjepunkter för kyrkligt lif
och klosterväsen, lära haft en nog så svår ställning. Stammotsatsen och minnet af
så inånga familjers ekonomiska förluster, i förening med den trofasta hängifvenhet,
hvarmed de halffrie och ofrie hängde fast vid sina fördrifna herrar, voro reglar,
som tillslöto saksarnes hjärtan för den kristliga åskådning, som ville vinna inträde.
Nithard, som var Karl den Stores dotterson, berättar, att konung Ludvig den Tyske
omkr. år 841 hyste bekymmer för att de i Stellingförbundet sammansvurna sak-
siska bönderna skulle förena sig med nordmännen och slaverna för att utrota
kristendomen. Må vara, att det därvid närmast var fråga om dagsverken och
afgifter till kyrkorna, och må vara, att dessa antikyrkliga tendenser voro inskränkta
till mindre områden - den saken låter sig ej närmare bedömas -, så låg det
dock i förhållandenas natur, att det kristna tänkesättet endast här och hvar slagit
djupare rötter. Man har visserligen med rätta i författaren af »Heliand», som
skrefs omkr. 830, velat se en representant för en afgjordt kristen riktning bland
saksarne, men man får icke af enskilda diktare sluta till stämningen bland ett helt
folk. Man måste alltid betänka, att de barn, som växte upp i ett kloster och här
funno en lärare, som hade lefvat sig in i vissa teologiska och klassiska författare,
lätt blefvo ryckta ur hela sin omgifning.
Munken Gottschalk erbjuder ett exempel härpå. Han var född omkr. 810, och
hans fader, en saksisk grefve, som tagit del i Karls saksiska krig, hade »hemburit»
honom som gosse åt klostret Fulda och mot hans vilja låtit inviga honom till
munk. Ända dittills hade saksarne haft användning för sitt öfverflöd af ungdom i
krigiska företag och sannolikt äfven sändt de unga till sjöss liksom de danska
grannarne, men nu lät man dem söka sin lycka i klostrens eller kyrkans tjenst.
Detta var den mest betydande förändringen i folkets lif, som man dock först riktigt
förstår, om man bedömer detta »hembärande af söner» icke efter den fromma
formen, utan efter den betydelse, det hade för samhällslifvet, att i kyrkans och
klostrens tjenst en bana öppnade sig, som lofvade eftersträfvansvärda ämbeten och
inkomster äfven åt ädlingen och hans stolta släkt. Då Gottschalk var gammal nog
att svara för sig själf, vägrade han att stanna i klostret och befriades från sitt
munklöfte på en synod i Mainz 829. "Den frågan lemnades oafgjord, hvem det var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
