Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
rike som ett kringgärdadt område midt bland sinsemellan rasande folkmassor, allra
helst som, under skydd af den mäktige, hvarje hinder hänsynslöst nedbrytande
konungen, resterna af den romerska världens klassiska och kyrkliga litteratur fingo
nytt lif och utbredde sig i ett visserligen tunt lager öfver folk, som hittills saknat
litteratur.
Det gifver en alldeles särskild glans åt Karl den Stores tidehvarf, som utmärker
detsamma framför alla andra medeltidens epoker, att de från den germanska
urtiden härstammande grundvalarne för den frankiska staten - konungadömet,
härväsendet och rättsordningen - trots de förändringar, som omhvälfningen i den
allmänna hushållningen, rikets utvidgning och länsväsendets utbildning medförde,
likaväl befunno sig i bärkraftigt skick, allt medan Karl och hans hof utgjorde medel-
punkten för tidens litterära odling, som visade hän mot en ny tid med nya uppgifter.
Utanför Italien uppbars den litterära odlingen nästan uteslutande af de andlige, men
vid Karls hof voro äfven lekmännen eller sådana, som blott genom prebendet till-
hörde det andliga ståndet, representanter för denna odling. Ja, konungen själf intog,
åtminstone i många viktiga afseenden, en ledande ställning inom denna krets af lärde.
Men all denna berömmelse kan dock ej undanskymma det verkliga förhållandet,
att Karls rike saknade en säker grund. Vid dess sida funnos ännu två stormakter,
hvardera bärare af en egenartad kultur, som fyllde dess inbyggare med stor själf-
känsla: kalifatet i Bagdad med sina biland i Spanien och Afrika och det öst-
romerska riket. Genom fördelen af stora penningtillgångar voro bägge öfverlägsna
det frankiska riket, hvars förvaltning ännu så godt som helt och hållet arbetade i
naturaliehushållningens tunga former, och äfven deras militära styrka var betydande.
Kalifatets härväsende ordnades på nytt under kalifen Harun er-raschid, och Östrom
hade upprepade gånger utvecklat stor kraft i striden såväl mot barbarerna, som
trängde fram öfver Donau, som mot kalifatet. Äfven i striderna mot Karl hade det
till lands vunnit mången framgång, medan det till sjöss var betydligt öfverlägset.
I sina underhandlingar med Konstantinopel och Bagdad har Karl städse med akt-
ning och förutseende klokhet gifvit erkännande åt dessa staters betydelse, makt och
värdighet, och deras statsförhållanden till det västerländska kejsardömet och de med
detsamma kyrkligt förbundna rikena hafva utöfvat ett bestämmande inflytande på
en god del af medeltidens historia.
Det frankiska riket var redan på Karl den Stores tid stadt i en utveckling, som
hotade att rubba stadens rent germanska grundvalar. Den ordning, som i den för-
historiska tiden skapats i de små germanska samhällena, framför allt den allmänna
värnplikten med egna vapen, egen förplägning och utan någon slags ersättning, blef
under de frankiska konungarnes fälttåg i det 8:de och 9:de århundradet, som fördes
långt fjärran och varade i månader, en verklig börda, för hvilken den medelstora
förmögenheten dukade under. Bönderna sågo sig nödsakade att afträda sin egendom
till de stora jordegarne eller till kyrkor och kloster för att genom deras inflytande
blifva befriade från härfärder eller åtminstone vinna någon lättnad. Lika under-
gräfvande verkade kyrkans lära, att man kunde förvärfva en skatt i himmelen genom
att skänka gods och penningar till kyrkan. Redan i det 6:te århundradet klagade en
frankisk konung öfver, att all egendom öfvergick till biskoparne, och Karl den Store
har upprepade gånger och med den största skärpa uttalat sig om de andliges smyg-
vägar för att komma öfver ett arf. Han har vidare genom mången klok reform i
lagstiftningen sökt råda bot på dessa missförhållanden, i all synnerhet genom att
bereda lättnader i härbannsskyldigheten och den äfvenledes mycket tryckande tings-
plikten, d. v. s. skyldigheten att infinna sig vid rättegångsförhandlingarne. Men
resultatet svarade icke mot hans bemödanden och var i hvarje fall icke i stånd att
hejda utvecklingens gång. Från Karls sista år hafva vi sorgliga bevis på upplös-
ning af den sociala och den därmed sammanhängande politiska grunden för den
frankiska staten. °
Tusenden af bönder klagade, att de andliga och världsliga stormännen miss-
brukade de höghetsrättigheter, som konungen förlänat dem, särskildt domsrätten,
för att beröfva dem deras egendom. De skockade sig. i nöd och elände kring
konungens hof, men han kunde hjälpa blott några få. Själfva orsaken till det onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
