Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inledning.
Behållningen för Västerlandet af medeltidens historia intill år 1300 är uppkomsten
af nya germanska och romanska stater samt den romerska kyrkans centralisation
under påfvens ledning. Lifvet inom dessa stater i växelverkan med kyrkan och
Orienten framkallade en kultur, som alltifrån det 10:de och llrte århundradet indrog
äfven de nordiska och slaviska folken jämte ungrarne inom sitt område och i våra
dagar börjar behärska hela jordkretsen. Denna kultur omfattar numera äfven
sådana områden, där under medeltiden grekernas och arabernas i många afseenden
högre kultur var rådande. Denna utveckling nådde sin första höjdpunkt i Karl den
Stores världsrike (f 814), som utom våra dagars Frankrike jämte Tyskland till Elbe
äfven omfattade Italien och med sina militäriskt organiserade »marker» sköt in i
gränsområdena i öster, söder och norr. Men hans inflytande sträckte sig vida
utöfver dessa områden. Han inblandade sig i de angelsaksiska delrikenas strider,
han uppsöktes af sändebud från Jerusalem och Bagdad, han underhöll stadigvarande
förbindelser med grekerna och drog inom sin domvärjo kätterierna i Spanien ocji
synodalbesluten i Nicsea, där Rom och Konstantinopel mötts i öfverläggningar. Tidtals
såg det till och med ut, som skulle hans inflytande äfven sträcka sig till det östromerska
riket. Karl kände sig såsom den västerländska kristenhetens öfverhufvud, och i
Roms biskop såg han en biskop i sin rikskyrka.
Men detta anspråk på världsherravälde fann intet fullt motsvarande erkännande
hos den tidens människor. Föreställningen om kyrkans själfständighet och frihet,
ja på sätt och vis rätt till öfveruppsikt öfver staten ville ännu bibehålla sig. Påfven
Leo III sände till och med år 803 en legat till England för att återinsätta en fördrifven
konung. Ännu mindre vann världsherraväldet erkännande i politiskt och militäriskt
afseende. Angelsaksarne framhöllo själfmedvetet och eftertryckligt sitt oberoende, ja
det saknades icke exempel på resningar af stormännen i Karls egna frankiska land.
I gränskrigen med slaver och greker var Karl ingalunda alltid segerrik, och nord-
männen och saracenerna begynte redan på hans tid att oroa kustlanden. Men
för ett öga, som kan öfverblicka århundradena förut och efteråt, ter sig dock Karls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
