Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det yttre af Sofiakyrkan i Konstantinopel. Minareter och utbyggnader äro senare tillägg.
genom uppstod en ny stadsdel, »Leos stad» (Cittå Leonina). Det stora verket full-
bordades med biträde af kejsar Lothar och många italienska städer. Nu skred man
till anfall. En flotta sammandrogs, som vid Ostia erhöll påfvens välsignelse. Under
vapnens larm hade teologiska lärotvister pågått i frankernas rike. Af dessa väckte
särskildt den uppseende, som framkallades genom Fuldamunken Gottschalks yrkande
på en skärpning af den augustinska praedestinationsläran. Mot honom uppträdde de
bägge hetsiga kyrkofurstarne Hrabanus af Mainz och Hinkmar af Reims. Gottschalk
dukade under och slutade sina dagar som en bannlyst fånge. Men den ene af hans
vedersakare, Hinkmar, fick icke länge glädja sig åt framgången. Han hade trädt i
den afsatte Ebos ställe. Flere af denne invigde och af Hinkmar afsatta andlige
klagade 853 inför synoden i Soissons, och då dennas utslag gick dem emot, vädjade
de till den apostoliska stolen. Hinkmar, som där alldeles icke stod väl till boks,
vände sig äfven till Rom med begäran om bekräftelse på synodalbesluten. Därmed
gaf han påfven en befogenhet, som denne var fullt besluten att utnyttja. Han vägrade
stadfästelsen och skickade en legat till Gallien för att undersöka saken på ett nytt
kyrkomöte. Men innan legaten hann slutföra saken, dog Leo och fick i Benedikt III
(855-858) en mindre utmanande efterträdare, som med vissa förbehåll godkände
synodalbesluten. Andliges vädjan och påfvens infordrande af akterna var något hittills
främmande för kyrkorätten. Härmed inleddes en ny tid af påflig öfverhöghet, som
grundade sig på medeltidens viktigaste dokumentförfalskning, de pseudo-isidoriska
dekretalen. Deras syfte var hufvudsakligen att säkerställa prästerskapet mot världslig
myndighet och därför också att framhålla biskoparnes höghet och framför allt påfvens,
som var den universella kyrkans biskop. Hade Benedikt haft svaga efterträdare,
så hade den oäkta dekretalsamlingen kanske endast föga beaktats. Men motsatsen
inträffade; med Nicolaus I bestegs Petri stol af en den kraftigaste man, som någonsin
burit en prästrock. I hans händer blef det nya vapnet oemotståndligt.
Vi stå därmed vid tröskeln till den apostoliska öfverhöghetens tid. Dess sträf-
vanden under tidtals vacklande och tillbakagång bestämde medeltidens historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
