Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Byzantinska väldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BYZANTISKA VÄLDET
Intet rikes historia har blifvit behandlad med en så
hårdnackad orättfärdighet som historien om det fort-
satta imperiet. Man har i många fall vant sig att betrakta
den byzantinska staten som en aftynande, hälft utdö-
ende eller i upplösning stadd kropp. Och dock var
under århundraden uppfattningen en helt annan. By-
zantinska väldet var och förblef kejsarstaten bland konungarikena. Rundt omkring dess
gränser lurade fiender: germaner, bulgarer, avarer, slaver och turkar, först den persiska
och sedan den muhammedanska stormakten, och trots bränningarne i detta haf af
folkslag höll sig Östrom upprätt under ett årtusende, fullt af handlingskraft och lif.
Kejsarstatens kännemärke var dess kulturella styrka. Den uppbars af hären, by-
råkratien, kyrkan och kronan. Kejsaren förkroppsligade den starkt utvecklade stats-
ideen, riket. Hans befogenhet var oinskränkt och liksom omstrålad af helighet. En
stel prakt höll massan på afstånd, utan att dock de bättre härskarne uppgingo i
dessa yttre former. Dessa regenter, som från början behärskat världen från sina
palats, förvandlades allt mer och mer till landsherrar och härkonungar. Förvaltnings-
formen var en stram centralisation, hvarför Konstantinopel väl egnade sig genom
sin storlek, rikedom och tillgång på begåfningar samt genom sitt läge på gränsen mellan
två världsdelar. Det var sätet för de civila och militära ämbetsverken och tillika värl-
dens förnämsta garnisonsort. Såsom byråkrati var detta rike ett konstverk, omsorgs-
fullt ordnadt och indeladt och i stånd att vid den lättaste påtryckning ofvanifrån
fungera i alla sina lemmar och tillika i stånd att aftrubba eller öfvervinna makthaf-
varnes afvikelser från traditionen. Vid sidan af den världsliga byråkratien stod den
andliga, den anatoliska kyrkan. Den hade mycket stort inflytande, så mycket mera
som den var medbestämmande vid tronföljden, och massorna visade sig intresserade
för dogmatiska frågor såsom eljest på intet annat håll. Därigenom blefvo kyrka och
politik fullständigt sammanblandade. Armeen utgjorde den tredje faktorn. Den
skyddade mot yttre fiender och upprätthöll lugnet i det inre. Uppvuxen ur det sen-
romerska härväsendet, bevarade den dess fruktansvärda egenskaper trots många
hvälfningar. Den bestod af reguliära trupper och legoknektar. De förra rekryterades
ur själfva riket, de senare utifrån. Disciplin och taktik, en gammal kulturstats
yppersta hjälpmedel, gjorde de byzantinska stridskrafterna öfverlägsna de halfvilda
grannarnes oordnade massor. Armeen understöddes af en stark flotta.
Till en början var det blott ett östromerskt delrike med utpräglad provinsiell
egenart. Detta ändrade sig, och af romare eller »rhomäer» blefvo »byzantiner», d. v. s.
folk och stat sammansmälte till ett kulturellt helt af grekisk, romersk och orientalisk
karaktär. Grekiskan var riksspråk sedan slutet af det 6:te århundradet. En högt
utvecklad teknisk färdighet var utmärkande för befolkningen, teknik i allting från
politik till handtverk. Där uppstod en vild jakt efter makt och egodelar. Rikets
kräftskador voro despotismen och guldtörsten, dess förtjenster voro Västerlandets
räddning undan araberna och tillvaratagandet af forntidens andliga värden.
Kejsar Theodosius delade riket. Vid sidan af Österlandets förste härskare, den
unge Arcadius (395-408), stod en regent, som föll för en mördare. Hans efterträdare
blef afrättad. Äfven eljest rådde krig och oro, tills den svage kejsaren dog, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
