Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
af påfven i världens hufvudstad. Stefan regerade icke fullt ett år, och hans tre
efterträdare hafva tillsammans regerat knappt tio år. Den viktigaste händelsen under
denna tid är den nordiska missionen. Redan Karl den Store hade tänkt på den-
samma, och nu blef den genomförd från kyrkligt håll, särskildt genom ärkebiskop Ebo
i Reims. Liksom en gång Bonifatius erhöll han fullmakt i Rom att predika evange-
lium för folken i Norden. Han begaf sig till Danmark, där han rönte stor fram-
gång. Konung Harald lät döpa sig, troligen mindre af öfvertygelse än med tanke på
hjälp af sin kejserlige trosförvant. Ansgarius, en munk från Corbeia, sattes vid hans
sida som andlig rådgifvare. Det var den rätte mannen på den rätta platsen. Dristig
och uthållig, bäfvade han ej tillbaka för svårigheter och faror, icke ens för en resa
till Sverige för att där undersöka jordmånen för det nya utsädet.
Medan ett vidsträckt område öppnades för kyrkan i Norden, sutto obetydliga påfvar
på den apostoliska stolen. Kejsarens deltagande i påfvevalet reglerades, och folkets
trohetsed till honom fastställdes noga. Såsom det föregifves, förärade Ludvig 817
åter en donation till den helige Petrus, ett aktstycke, som framkallade lika många
strider som de föregående. Gregorius IV (827-844) drogs in i hvirfveln af de fran-
kiska partistriderna. Han förklarade först kejsarinnan Judits klosterlöfte ej längre
bindande, men anslöt sig sedan till Lothar och begaf sig till frankernas rike för
att stifta fred. Sedan sökte han hindra blodsutgjutelsen vid Kolmar, men under det
han förhandlade med Ludvig, uppviglade sönerna faderns häruppbåd till förräderi.
Bekymrad och med föga heder, som ärkebiskop Hinkmar säger, återvände påfven
till Rom. Han hade menat väl, men var icke omständigheterna vuxen, utan blef
själf utnyttjad i stället för att göra nytta. I sin förtrytelse vände han sig från Lothar
till fadern, då denne lofvade honom återställandet af de romerska besittningarne.
Men emedan Lothar regerade i Italien, kom påfven blott i en obehaglig ställning
och det vid en tidpunkt, då världslig hjälp var af nöden. Sedan 827 hade de
muhammedanska saracenerna fattat fast fot på Sicilien. De hotade Italiens hela väst-
kust, hvarför påfven sökte så vidt möjligt spärra inloppet till Tibern. Då påfven
efter kejsar Ludvigs död ånyo sökte ingripa med sin medling, misslyckades han all-
deles. Påfvestolens anseende var djupt sjunket, men just vid denna tid inträffade en
händelse, som innebar stora löften för framtiden. I Hamburg uppstod nämligen ett
ärkebiskopsdöme, till hvars ledare den frankiska kyrkan utsåg troshjälten Ansgarius.
Denne begaf sig till Rom, och Gregorius bekräftade sin herres anordningar. Han
beklädde den nye ärkebiskopen med palliet och gjorde honom till sin legat. Redan
omfattade Hamburg en kyrkoprovins, som till omfånget icke stod mycket efter den
romerska. Ännu en sak lände påfvedömet till fördel: fördraget i Verdun bröt defi-
nitivt imperiets öfverlägsenhet. Det kristna Västerlandets enhet representerades icke
längre af kejsaren utan af påfvedömet. Huru mycket den apostoliska själfkänslan
höjdes härigenom, visade sig under Gregorii efterträdare Sergius II (844-847).
Denne lät viga sig utan kejserligt tillstånd, och då Lothar sände sin son Ludvig till
Rom, fordrade påfven säkerhet för att han kom till rikets och stadens bästa. Den
oerfarne Ludvig gick in härpå och afgaf detta löfte, hvilket följande kejsare måste
upprepa på trappan till Peterskyrkan. Därpå kröntes Ludvig af påfven till Italiens
konung, men romarnes trohetsed gällde blott kejsaren. Skarpt afsticker häremot
påfvedömets vanmakt i inhemska angelägenheter. Sommaren 846 visade sig plöts-
ligt en saracensk flotta i Tibern. Besättningen drog mot Rom, stormade Peterskyrkan
och plundrade den. Detta innebar en oersättlig förlust, ty sedan århundraden hade
offergåfvor samlats där. Petri guldsirade graf utplundrades, och till och med det för-
gyllda högaltaret bortsläpades. S:t Pauls-domen, den andra hufvudkyrkan, slapp ej
bättre undan. Det lyckades först markgrefve Guido af Spoleto, som skyndade till,
att efter en blodig strid drifva röfvarne tillbaka. Den uppskakande händelsen gjorde
ett djupt intryck på romarne. När Sergius afled, upphöjde de en man, som egde de
egenskaper, L som fattats hans företrädare, nämligen en soldats manlighet och plikt-
känsla. Det var Leo IV (847-855). Den nye kyrkofursten sökte genast försvara de
sju kullarnes stad. Vid Tiberns mynning byggdes tvenne starka torn af sten, som
sammanbundos med kettingar, hvarigenom inloppet spärrades. Därpå återupptogs
arbetet med Roms murar, och Peterskyrkan indrogs inom befästningsverken, Däri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
