Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan romaner och germaner, vidare kyrkans anspråk på att den andliga myndigheten
skulle stå öfver den världsliga, och slutligen den ur privaträtten härstammande riksfördärfliga
föreställningen, att staten var ett delbart arfrike. För att ingenting skulle
fattas, var också Karls efterträdare fullkomligt olämplig för sin uppgift. Hade redan
en Karl den Store icke i längden kunnat förhindra upplösningen, huru mycket mindre
skulle då en Ludvig den Fromme kunna det!
Ödet fogade det så, att efter den kraftfulle Karl († 814) följde en bekväm, godmodig och
obeslutsam man med utprägladt kyrklig läggning, som på intet sätt var vuxen de
uppgifter, som hvilade på honom. Redan 817 utfärdade han i Aachen en familjelag,
som under intrycket af kejsarvärdighetens odelbarhet väsentligt afvek från äldre
bestämmelser om riksdelningar, i det den uppställde grundsatsen om monarkiens odelbarhet.
I öfverensstämmelse härmed skulle den äldste sonen, Lothar, erhålla kejsarvärdigheten,
medan de båda yngre, Pippin och Ludvig (den Tyske), blott fingo obetydliga
områden under kejserlig öfverhöghet. Wala, abboten i Corvey, uttalade, att rikets
enhet var nödvändig för kyrkans upprätthållande. Men hvad som var afsedt att
trygga monarkien, verkade i motsatt riktning. Kejsarens brorson Bernhard, som förvaltade
Italien såsom ett lydrike, gjorde uppror, men måste snart underkasta sig och
blef utan barmhärtighet bländad. Efteråt tyckes denna händelse hafva djupt gripit
Ludvig, ty år 822 underkastade han sig af denna orsak offentlig kyrkoplikt, något
som ej var egnadt att stärka hans anseende. Då ville olyckan, att hans andra gemål,
den sköna och ränkfulla Judit, som var dotter till den bayerske grefve Welf, födde
honom en son, som efter farfadern fick namnet Karl (den Skallige). Som god fader
ville Ludvig gifva äfven den yngste sonen del af riket och förlänade honom på
riksdagen i Worms år 829 Alemannien med närmaste område. Men härmed rubbade
han arfföreningen i Aachen. Den andliga och världsliga aristokratien var redan
förut missnöjd af mångfaldiga anledningar, och nu växte missnöjet genom hofvets
kortsynthet. Stormännen sammandrogo en här och uppfordrade Pippin och Lothar
att sluta sig till dem. Pippin tog ledningen och lät inspärra Judit i ett kloster.
En riksdag i Compiègne bekräftade det skedda. För kejsaren återstod nu blott skenet
af regeringsmakt, ty Lothar vakade öfver honom och Karl. Men ett omslag inträdde i
folkets tänkesätt, och kejsaren återfick sin makt år 830. Lothar fick nöja sig med
Italien, och kejsaren återkallade Judit till hofvet. Nu inledde Ludvig (den Tyske)
ett angrepp för att erhålla hela den del af riket, som låg öster om Rhen, men det
visade sig snart, att han ej var stark nog, utan måste underkasta sig. Fadern lät
honom behålla sitt forna område, men fördref Pippin ur Aquitanien för att öfverlemna
detta åt Karl. Dessa förfoganden strandade. Planen var tydligen uppgjord af Judit,
som helt behärskade kejsaren. Den gick ut på en delning af riket mellan Lothar
och Karl, medan den yngre Ludvig skulle få nöja sig med Bayern, och Pippin helt
och hållet lemnades ur räkningen, Men de tre sönerna i det första äktenskapet
förenade sig. Då fadern år 833 mötte dem i Elsass, förrådde honom hans här vid
Kolmar. Platsen där detta skedde kallades »Lögnfältet» alltifrån den tiden.
Lothar förde nu regeringen. Han höll fadern och Karl fängslade och delade
riket med sina bröder, hvarvid den yngre Ludvig erhöll den östfrankiska och Pippin
den västfrankiska delen. Det onaturliga i dessa förhållanden och den hårda behandlingen
af den afsatte kejsaren framkallade en reaktion, som den yngre Ludvig gillade,
och för hvilken slutligen äfven Pippin vanns. Lothar måste gifva efter och frigifva
sin fader och halfbroder. Kejsar Ludvig återfick sin värdighet, men förlänade hela
det östfrankiska området åt sonen Ludvig och utvidgade äfven Pippins andel. Nu
blef det krig mellan kejsaren och Lothar, som ledde till att sonen måste falla till
föga och nöja sig med Italien. Hans förnämste anhängare, ärkebiskop Ebo af Reims,
drabbades af afsättning.
Då förändrade sig med ens hela sakläget, emedan Judit i öfverensstämmelse med
sin ursprungliga plan ville draga Lothar öfver på sin son Karls sida. Dock ledde
underhandlingarne med honom ej för tillfället till något resultat. I stället erhöll
Karl på en riksdag i Aachen försäkran om betydande landvinningar. Härigenom
blefvo åter de tre sönerna i det första äktenskapet hänvisade till hvarandra; särskildt
sökte Ludvig förbinda sig med Lothar, men han måste år 838 upplefva, att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
