Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Italien under langobarderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
irländsk missionär, som vunnit stort rykte i frankernas rike. Vördnadsfullt mot-
tagen af Agilulf, grundade han klostret Bobbio, som snart förvärfvade makt och rike-
dom. Dess munkar egnade sig med ifver åt författarskap liksom åt utrotandet af
det arianska kätteriet. Agilulf visade en vidtgående fördragsamhet utan att dock
öfvergifva sina fäders tro.
Annorlunda förhöll det sig med hans son Adonald (615-625). Theodelinda hade
låtit honom döpas till katolsk tro, hvilket gaf anledning till svåra skakningar. Ex-
arken Eleutherius begynte krig, och efter det han lyckats göra några eröfringar, beslöt
han att låta kröna sig till konung öfver hvad som återstod af byzantinska besittningar
i Italien. Men han blef mördad, och hans efterträdare dref annan politik, gyn-
nad af händelserna i det langobardiska riket. Här hade den romaniserande katol-
ska riktningen fått öfverhand på grund af hofvets föredöme. Häremot gjorde sig en
langobardisk-ariansk reaktion gällande, företrädd af hertigarnes motstånd. Under
ledning af Arioald af Turin öfvergick reaktionen till öppen resning. Konungen blef
förjagad, och hans segerrike motståndare besteg tronen (625-636). Han var gift med
Theodelindas dotter Gundeberga och kunde därigenom framställa anspråk på den-
samma. Vi hafva ytterligt ringa underrättelser om Arioald. Af allt framgår, att
äfven han låg i delo med hertigarne, och att han lefde i stor oenighet med sin gemål.
Efter hans död synes hon hafva genomdrifvit, att Rothari, hertig af Brescia, blef
konung.
Om Rothari (636-652) berättar Paulus Diaconus: »Han var en stark och tapper
man och gick rätta vägar.» Med kraftig hand höll han hertigarne i underdånighet
och stod i godt samförstånd med de tre storhertigarne, så att säga, nämligen de af
Benevent, Spoleto och Friaul. Deras land hade utvecklat sig till nära nog själfstän-
diga mark- eller gränsland med stora militäriska möjligheter. Särskildt hade Benevent
höjt sig under Arichis, som utsträckte sitt herravälde ända till Kalabrien och Salerno och
öfvergick till katolska läran. I Spoleto uppträdde hertig Ariulf som byzantinernas
stridsfärdige motståndare. Friaul underlade sig norra Slavomen ända till Steiermark.
Redan tidigt utbildade sig den ärftliga tronföljden inom dessa områden, och Rothari
lät det förblifva därvid, ehuru förvaltningsområdena därigenom öfvergingo till att
blifva furstendömen. I stället fråntog han byzantinerna öfre Italiens västkust, Ligu-
rien, och gjorde ytterligare eröfringar i öster. Exarken mötte honom vid Tanaro.
En väldig drabbning utkämpades, det första öppna fältslag mellan germaner och
östromerska trupper sedan Tejas nederlag. Goternas efterträdare vunno en fullstän-
dig seger. Det säges, att 8,000 byzantiner stupat. Från den tiden var exarkens för-
valtningsområde väsentligen inskränkt. Rotharis lagbok af år 643 betecknar konunga-
dömets höjdpunkt. I denna voro den langobardiska vanerätten och rättegångs-
bruken sammanfattade och förbättrade. Kronans myndighet gjordes gällande, rätten
till själfhämnd inskränktes, och afstånd togs från den romerska rätten. Konungens
hållning gentemot kyrkan fick också sin prägel af den langobardiska egenarten.
Under Rotharis regering inträffade nämligen en ny uppblomstring af arianismen,
som dock saknade tillräcklig inre styrka. Rothari medgaf slutligen, att såväl han
själf som hans gemål skulle begrafvas i Johannes Döparens katolska basilika i
Monza.
Efter hans död följde stormiga tider, under hvilka konungamakten sjönk djupt.
Upprepade gånger gjorde hertigarne uppror. Rotharis son mördades, och Theodelindas
brorson Aribert erhöll kronan (653-661). Med honom kom en bayersk linie (Agilolfmgerna)
till makten och därmed äfven katolicismen. Aribert efterlemnade två söner, som delade
riket mellan sig, men blefvo störtade af Grimoald, hertig af Benevent, som gifte sig
med deras syster. Grimoald (662-671) var en härskarnatur, förslagen och handlings-
kraftig. Han angreps upprepade gånger af yttre fiender, franker och byzantiner,
hvilka han tillbakaslog. Men när hertig Lupus af Friaul höjde upprorsfanan, kal-
lade konungen avarerna till hjälp. De segrade i en fyra dagars drabbning, och
konungen hade yttermera den lyckan att förmå dem att aftåga efter välförrättadt
ärende. Slaverna sökte tränga sig fram, rnen deras ansträngningar blefvo fruktlösa.
På alla områden hade Grimoald framgång, äfven som lagstiftare. Den langobardiska
lagboken tillökades genom honom. Men i alla fall stod hans tron på en vacklande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
