Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Början af folkvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BÖRJAN AF FOLKVANDRINGEN
Det vidsträckta slättlandet mellan Östersjön och Svarta hafvet
har i alla tider varit folkens väg från Asien till mellersta Europa.
Omkring år 370 uppenbarade sig här helt oförmodadt hunnerna,
ett vildt ryttarfolk, förmodligen af uralsk-finsk härkomst. De kommo
från östra Centralasiens stepper och stötte först på alanerna.
Dessa voro sannolikt germaner och kända för sin rikedom på hästar.
De besegrades af hunnerna och sprängdes åtskils. Nästa stöt
drabbade goterna. Dessa hade nått en viss bofasthet, först under
konung Amala, som var stamfader för Amalernas berömda härskarsläkt,
och därefter under Ostrogotha vid midten af tredje århundradet. Ännu större
rykte förvärfvade Hermanarich, en stridslysten eröfrare, som utsträckte det gotiska
herraväldet ända till öfre Volga. Men just denna eröfring, troligen i förening med
gammal olikhet mellan stammarne, befordrade hela folkets delning i två grupper, en
västlig och en östlig. Medan östgoterna sammanslöto sig under Hermanarich, uppstod
bland västgöterna en täflan mellan Athanarich af Balternas släkt och Fritigern.
Det kom till strid. Fritigern dukade under och flydde in på romerskt område. Nu
stormade hunnerna in. Då Hermanarich såg, att han icke kunde hålla stånd, gaf
han sig själf döden. Hans rike föll sönder. Största delen däraf kom under hunnernas
herravälde, men behöll egna konungar. Människofloden strömmade vidare mot
västgöterna, som voro försvagade genom inre förvirring. Athanarich vek under svåra
förluster undan till Siebenburgens berg.
Lastade med byte ryckte hunnerna mot Donau. Framför sig hade de flyende,
uppskrämda massor. Fritigern samlade så många det stod i hans makt och lät bedja
kejsar Valens om tillträde till Thracien och Moesien mot att han underkastade sig
kejsarens öfverhöghet. Kejsaren medgaf detta. På småbåtar och flottar satte omkring
200,000 stridbara män öfver Donau. De hade kunnat blifva till största nytta för det
romerska riket, men ödet ville annorlunda. Genom de romerska ämbetsmännens oförmåga
och samvetslöshet uppstod en jäsande förbittring. En afdelning östgoter satte
öfver floden på eget bevåg. Fritigern förband sig med stamförvanterna, och kriget
bröt ut. Den romerska hären under Lupicinus blef slagen vid Marcianopolis. Segervinnarne
erhöllo förstärkning från alla håll; hela Thracien föll i deras händer. Men
öst- och västromerska trupper skyndade äfven till. Plötsligt skallade stridslurarne.
Det kom till en fruktansvärdt förbittrad strid, hvari natten gjorde ett öfvergående
afbrott. Å ömse sidor skaffade man förstärkning, tills barbarerna fingo öfverhand och
under härjningar trängde fram mot Konstantinopel. Nu gällde det att samla alla
krafter mot dem. Redan hade ryktet om germanernas framgång trängt långt åt väster.
Fyrtiotusen man starka inföllo alemannerna i Elsass. Kejsar Gratianus måste först
göra upp med dem. Han besegrade dem visserligen vid Argentaria (vid Kolmar), men
kom därigenom för sent till Östern. Här hade Valens först öfveriladt sökt strid, men
sedan låtit uppehålla sig genom underhandlingar med Fritigern, tills dennes förstärkningar
hunnit anlända. Dessa, som utgjordes af östgotiska och alanska ryttare, bröto
fram ur bergsklyftorna vid Adrianopel. Snart var striden i full gång. Det romerska
rytteriet kastades tillbaka. Fotfolket värjde sig tappert, men dukade slutligen under
för fiendens anlopp. Romarne icke blott besegrades utan tillintetgjordes: två
tredjedelar af deras manskap betäckte marken, bland dem kejsar Valens. Rikets besiånd
syntes hotadt, ångest och raseri fyllde allas sinnen. Hedningarne gåfvo de kristne
skulden till gudarnes onåd, medan de rättrogne beskyllde arianerna för att hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
