- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
14

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
Uecius (249-251). Postumus (259-267). Claudius II (268-270).
Mynt med bilder af romerska kejsare under tiden för germanernas krig.
och dog i Wien. Hans son Gommodus var ingalunda mannen att fortsätta det stor-
artade verket. Å ömse sidor längtade man efter lugn. Det föll sig icke svårt att
komma till en uppgörelse, helst under betingelser, som öfverensstämde med germa-
nernas önskningar. De fingo jord med kolonaträtt i gränsområdena, och befolk-
ningens öfverskott kom den romerska hären till godo.
Så slutade det minnesvärda kriget med markomannerna, som med afbrott då
och då hade varat i 15 år. En paus inträdde, såsom ofta annars i de krigiska för-
vecklingarne mellan romare och germaner. Den skarpa motsättningen emellan dem
begynte utjämnas. Skogarnes ljuslockiga söner ryckte allt talrikare in i luckorna i
hären. Rikets affolkning begynte redan göra sig kännbar - ett för främlingarne
gynnsamt förhållande. Det kejserliga förvaltningsväsendet aftog i styrka, och pro-
vinserna fingo allt större själfstyrelse. Det var mera hären än folket, som företrädde
kejsardömets yttre enhet. År 193 upphöjde hären Septimius Severus på tronen.
Man har kallat honom militärmonarkiens grundläggare. Severus synes hafva företagit
omfattande vägförbättringar i de germanska gränstrakterna, i synnerhet vid Donau.
Det skedde tydligen till följd af hotande tilldragelser i det inre Germanien. Redan
213 inkräktade alemannerna Rsetien, och under Caracalla nådde goterna förmodligen
fram till Svarta hafvet under sin långsamma vandring mot söder. Rent af farligt
blef läget under Alexander Severus, då germanerna vid Rhen och Donau på samma
gång grepo till vapen, och man icke vågade möta dem med härsmakt, utan i stället
sökte köpa sig lugn med penningar. Legionerna gjorde myteri. Alexander mörda-
des, och Maximinus erhöll purpurn. Han var en got på fädernet och en ålan på
mödernet. Denne barbar på tronen öfvergick Rhen vid Mainz och tågade längs
gränsen till Pannonien, afsiktligt ödeläggande det fientliga området. Det lugn, som
man härigenom erhöll, varade emellertid icke länge. Vid mellersta Rhen framträdde
frankerna i krigisk ungdomskraft, medan goterna vidt och bredt underlade sig Svarta
hafvets norra kust och år 238 öfvergingo Donau. På det första anfallet följde nya.
År 248 eller 249 stod goternas konung Ostrogotha på romerskt område med 300,000
man, såsom den sagolika berättelsen lyder. Hans efterträdare Kniwa gick till och med
öfver Ralkan. Han slog kejsar Decius och eröfrade Filippopel under fruktansvärd
blodsutgjutelse. Massor af trupper sommandrogos mot honom, men kastades öfver
ända. Slutligen måste kejsar Gallus sluta en skymflig fred, som tillförsäkrade goterna
fritt återtåg med oerhördt byte och förnyade en tributskyldighet, som säkerligen
förefunnits tidigare. När städerna ödelades af pest, framstormade nya hopar, ända
tills Pannoniens ståthållare Aemilianus ryckte fram längs vänstra stranden af nedre
Donau och tvingade röfvarhoparne att vända om. Därpå sökte fältherrarne Aurelia-
nus och Probus att sätta en damm för den påträngande människofloden. Det vik-
tiga Dacien var och förblef förloradt. Hämmad framifrån kastade sig den gotiska
människofloden mot hafvet. Deras flottor väckte fruktan längs kusterna af Svarta
hafvet och snart äfven af Egeiska hafvet. Trapezunt och Pityus stormades, det
blomstrande Ghalkedon, det rika Nicsea och Nikomedeia föllo i goternas händer nära
nog utan motstånd, och det ärevördiga Dianatemplet i Ephesos uppgick i lågor år
263. Bithynien, Phrygien och Kappadocien fingo utstå svåra lidanden, och till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free