Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA GERMANERNA.
15
Konstantin (306-337) Valentinianus II (375-392) Valens (364-378)
Mynt med bilder af romerska kejsare under tiden för germanernas krig.
och med det stolta Byzantium måste se barbarerna framför sina murar. Samtidigt flam-
made krigslågan i Västerlandet, ty alltifrån åren 253 och 256 hade germanerna öfver-
gått Rhen. Spridda hopar nådde fram ända till Spanien och Afrika. Gallien och
öfre och mellersta Italien utplundrades. Roms herravälde skakades i sina grundvalar.
Barbarer genomströfvade riket, smittosamma sjukdomar härjade, det ny-persiska riket
utvecklade betydande kraft, och motkejsare uppstodo öfverallt. Slutligen lyckades
Postumus förvärfva purpurn i Gallien. Han gjorde Köln till sin hufvudstad, till-
bakaträngde germanerna och förenade sig med frankerna, hvilkas söner snart ut-
gjorde kärnan af hans trupper. Men Rsetien var och förblef i alemannernas våld,
och Decumatlandet blef devinitivt utrymdt af de hitillsvarande bebyggarne. Sedan
Postumus dödats af sina egna soldater, begynte samma elände vid mellersta och
nedre Rhen.
Ändtligen skedde ett omslag, tack vare de tappra illyriska kejsarne. Väldiga mas-
sor af goter och andra germaner inträngde på Balkanhalfön år 268, men Glaudius
II slog dem på flykten vid Naissus i Moravas dalgång. Kejsaren berättade därom i
skrytsamma ordalag: »Jag har tillintetgjort 320,000 goter och 2,000 skepp. Floderna
och kusterna äro betäckta med sköldar, svärd och spjut. På fälten ser man icke
marken för lik.» Claudius tillade sig namnet »Goternas besegrare». Då han dukat
under för en smittosam sjukdom, upphöjde legionerna på tronen hans skickligaste
fältherre, Aurelianus, en sträng och våldsam man, van vid lägerlifvet. Det blef
honom förbehållet att befästa rikets inre lugn och betrygga dess yttre maktställning.
Han utkämpade i Pannonien en fruktansvärd drabbning, som varade långt in på
natten, och därpå tillbakaträngde han de alemanniska juthungerna. Han tvang de
i Dacien boende vandalerna att ställa ryttare till rikets förfogande, men blef i när-
heten af Piacenza öfverfallen och slagen af de framträngande alemannerna och marko-
mannerna. Endast genom seg uthållighet kunde han tvinga fienden att vända åter.
Han omgäf Rom med en ny mur och var outtröttligt verksam. Slutligen omkom
han genom lönnmord (år 275). Rhen och Donau voro åter gränser. Ett försvarssystem
var uppgjordt, hvari Daciens definitiva uppgifvande ingick. Knappt hade underrät-
telsen om den fruktade Aureliani död spridt sig, förrän folken vid Rhen började
hemsöka Gallien. Kejsar Probus tågade emot dem och kastade dem tillbaka. Han
återförenade Decumatlandet med riket, i det han lät folk bosätta sig där mot krigs-
tjenstskyldighet vid försvarsverken och tvang de i landet boende alemannerna att
erkänna Roms öfverhöghet och ställa trupper till dess förfogande. Liknande fördrag
afslöt han med frankerna, goterna och andra folk. Rhen och Donau buro romerska
krigsskepp. Frankerna, vandalerna och de nu först uppträdande burgunderna
blefvo besegrade. Probus synes hafva uppgjort en storartad försvarsplan. Den gick
ut på att göra kastelien och gränsvallarne motståndskraftiga, att planmässigt vidmakt-
hålla dem och att mellan riket och den egentliga härden för den germanska oron
förlägga ett bälte af dels underlydande, dels med riket förbundna områden, bägge
slagen skyldiga att ställa krigsfolk i Roms tjenst. Härigenom nåddes visserligen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
