Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA GERMANERNA.
13
Kejsar Marcus Aurelius emottager sändebud från germanska folk.
Relief från Marcus Aurelius-kolonnen i Rom.
Deras egentliga folknamn förblef liksom förut sveber, schwaber. Vi veta, att de sydliga
stammarne, som utsattes för påtryckning norrifrån, begärde att blifva upptagna inom
romarriket. Det var goterna och burgunderna, som trängde på, när de vandrade
från Östersjön söderut. Särskildt var Donaulinien hotad. Hälften af kejsardömets
stridskrafter måste uppbådas för att skydda den.
Under Marcus Aurelius inträffade år 162 ett anlopp af chatterna. Kort därefter
uppstod oro bland markomannerna, hvilka - väl som en återstod af Marbods rike
- hade bildat ett tämligen ordnadt statsväsen vid Donau i nuvarande Österrike. I
början skyggade de tillbaka för öppen strid, men trycket norrifrån fortfor, och andra
folk dykte upp. År 166 uppträdde germanerna på öppna fältet, utom markomannerna
quader, chatter, sarmatiska jazyger och kanske äfven goternas hundaren. Gränspro-
vinserna öfversvämmades, de romerska trupperna blefvo slagna under fruktansvärd
manspillan, och alppassen gåfvo fri passage. Aquileja hotades med en sträng be-
lägring. Efter den första förskräckelsen samlade Marcus Aurelius och Lucius Verus
en här, med hvilken de trängde inkräktarne tillbaka öfver Alperna. Dock var riket
ännu hotadt. En fruktansvärd farsot kräfde otaliga offer, hären var upprorisk, skatt-
kammaren tom och stämningen förtviflad. Med omanligt mod bjöd Marcus Aurelius
alla faror spetsen och öfvervann dem till sist. År 170 kände han sig nog stark att
våga en afgörande drabbning med främlingarne. Kriget pågick under svåra veder:
mödor ända till 176 och fick en lycklig utgång till god del genom motståndarnes
oenighet. Det kom till ett handgemäng med de lätt beridna jazygerna på den starkt
tillfrusna Donau. Quaderna voro en gång nära att förgöra den romerska hären, och
österut började vandalerna att taga del i leken. Ändtligen började motståndet mattas;
fredsslut ingingos, hvarvid germanerna ingalunda alltid voro den förlorande parten.
Men man erhöll ej någon ro, ty uppenbarligen kommo nya tillopp från Norden.
På grund af Daciens och Pannoniens (d. v. s. Siebenbiirgen och sydöstra Ungern)
framskjutna läge saknade riket en naturlig gräns. Då beslöt Marcus Aurelius att
underlägga sig landskapen norr om Donau för att i Kafpaterna, Erzgebirge och
Böhmerwald hafva ett värn mot de kringströfvande germanernas anlopp. Men innan
denna vidtutseende plan hann utföras, dukade kejsaren under för regeringsbördan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
