- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
5

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



De gamla germanerna

Germanernas urgamla boplatser äro att söka i nordöstra
Tyskland Danmark samt södra och mellersta delen af
Skandinaviska halfön, alltså väsentligen slättbygder med
skog och vatten. Förmodligen vid västkusten af Schleswig-Holstein fann Pytheas
från Massilia, en samtida till Alexander den Store, goterna eller snarare teuto-
nerna enligt den nyare forskningen. Hundra år senare tala de kapitolinska äm-
betsmannalängderna om besegrade germaner, hvilket dock synes vara ett senare
tillägg. Omkring år 170 f. Kr. finna vi de germanska bastarnerna i nedre Donaulanden
såsom bundsförvanter till konung Perseus i Macedonien. Men först år 113
inledde cimbrerna den egentliga historien om Nordens söner. De ströfvade omkring,
upptagande många keltiska stammar, förbi Böhmen mot de krainska Alppassen, där
de kommo in på romerskt område. Anledningarne till dessa tåg mot söder böra
sökas i äfventyrslystnad och i hemlandets ogästvänglighet och oförmåga att föda en
växande befolkning. Genom skog, sjö och haf var luften fuktig, och de nordliga
och östliga vindarne gjorde klimatet rått, hvarjämte fuktigheten alstrade dimma och
stark nederbörd. Floderna strömmade i nordlig riktning. När nu vårsolen bröt
vinterns välde, smälte istäcket i flodernas sydliga lopp, och härigenom framkallades
öfversvämningar i låglanden. Det var ej att undra öfver, att de hemsökta invå-
narne däruppe nedrefvo sina träkojor och tält och trefvande sökte sig mot söder och
väster, hvarvid de i skilda grupper följde gamla handelsvägar eller den af naturen
anvisade längs flodstranden. Också kommo cimbrerna icke såsom roflystna äfven-
tyrare utan såsom ett folk, det där sökte nytt land. Romarne lockade dem i ett
bakhåll vid Noreia, men blefvo själfva slagna på flykten. Denna drabbning företer
en bild af århundradens strider. Å ena sidan list och strategisk öfverlägsenhet och
en kulturstats väldiga hjälpmedel, å andra sidan ett naturfolks obrutna, förkrossande
styrka. Med en seger gjorde germanerna sitt inträde i historien. Cimbrerna synas
hafva haft en riktig förkänsla af att de i det på folk och städer så rika Italien icke
skulle finna hvad de behöfde och åstundade. De vände sig därför mot väster, öf-
vergingo Rhen och kommo så till Gallien, där deras fränder och grannar teutonerna
- likaledes stadda på irrfärd - förenade sig med dem. Under strider och ströftåg
nådde de fram till Spanien och Belgien för att till sist strömma tillbaka mot Italien.
Svårigheterna vid en öfvergång af Alperna väckte väl betänkligheter, hvarför mas-
sorna delade sig. Cimbrerna drogo öfver Östalperna, medan teutonerna närmade
sig Hafsalperna. Inför den hotande faran uppkallades all Roms kraft. Cajus Marius
utnämndes till öfverbefälhafvare, och han tillintetgjorde i fruktansvärda strider först
teutonerna vid Aquae Sixtise och sedan cimbrerna vid Vercellse. Därmed hade den
första germanska störtvågen krossats, men bakom densamma svallade hafvet.
I allt större och större skaror började skogarnes inbyggare att tränga mot söder
och sydväst. Under helt säkert hårda strider besegrade de de därstädes ännu bo-
satta kelterna. På så sätt nådde de Rhen och Donau och öfvergingo den förra,
särskildt i dess nedre lopp. Kelterna i Gallien förmådde icke i längden att hålla
stånd mot germanerna. De syntes redan hafva funnit sin öfverman i härkonungen
Ariovistus, som fattat fast fot i trakterna af Saöne, då den germanska eröfringen af
Gallien möttes af den romerska under Csesar. Ariovistus besegrades i närheten af
Belfort, Segrarens skarpsinne upptäckte snart, att germanerna genom sin brist på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free