Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
nationalkänsla kunde användas för hans syften. Han tog germanska ryttare i sin
tjenst och förde dem mot kelter och egna politiska motståndare. Före slaget vid
Pharsalos berusade de sig med Söderns söta viner, så att de blefvo ett åtlöje för
legionerna. Men när det kom till vapenskifte, nedhöggo de Pompeji skvadroner.
Caesar är den förste romare, som värfvat fria germaner och inledde därmed relatio-
ner, som fortgingo i århundraden och väsentligen bidragit till rikets upplösning.
Det var äfven Caesar, som satte en damm för germanernas framträngande, så att en
romersk offensiv omedelbart kunde träda i stället för en germansk. Redan han in-
ledde densamma genom att två gånger gå öfver Rhen. Sedan följde en planmässig
eröfring under Augustus. Till att börja med besattes Rhen och Donau, och därpå
- år 11 f. Kr. - nådde Drusus till Weser och två år senare ända till Elbe. Efter
honom följde Ti-
berius, som med va-
penmakt och klok
politik gjorde det
inre Germanien till
romersk provins.
Härmed var grän-
sen, väsentligen för-
kortad, förlagd till
Elbe, och både Gal-
lien och Italien syn-
tes skyddade mot
nya angrepp från
nordöst. Romarnes
bemödanden gyn-
nades ytterligare af
splittringen bland
germanerna, som
Marbod, en mäktig
man af markoman-
n erna s stam, grun-
dade i det af skog
och berg skarpt af-
gränsade Böhmen
en eröfrarstat, som
dref germanerna,
särskildt cherusker-
na mellan Elbe och
mellersta Weser, i
romarnes armar.
Allt tycktes gå väl,
de manstarka legi-
onerna sörjde för
en visserligen lång-
sam, men säker ro-
manisering. Man-
nen, som skulle
genomföra den fred-
liga eröfringen, var
en anförvant till
det kejserliga huset,
Quintilius Varus.
Han hade hittills
haft sin verksam-
het i Syrien och
trodde därför, att
han kunde behand-
la germanerna på
samma sätt som de förvekligade österländingarne. Men under askan glödde en eld,
som en ädelboren cherusk bragte att slå ut i full låga. Denne - Arminius - hade
tjenat i den romerska hären och vunnit medborgarrätt och riddarvärdighet. I djupaste
hemlighet samlade han likasinnade och öfverföll och nedgjorde Varus. I och för sig var
förlusten för Rom endast omkring 30,000 man, men intrycket af nederlaget var så
öfverväldigande, att världsriket nödgades flytta sin östra gräns från Elbe tillbaka till
Rhen och Donau. Dessa bägge floder, försvarade genom ståndläger, utgjorde försvars-
linien alltifrån denna tid. Visserligen företogos ännu anfall, framför allt af Germani-
cus, men dessa afsågo mera att upprätthålla vapenäran och injaga skräck, än de afsågo
varaktig eröfring. Dock hade nog Germanicus för sin del andra planer, när han år 16
lät föra 80-100,000 man på 1,000 skepp till Ems och besegrade nordvästgermanerna
på fältet Idisiaviso. Trots upprepade framgångar måste han draga sig tillbaka, ty ju
större massor romarne förde i fält, dess större motståndskraft utvecklade fienden.
Således motsvarade resultatet ingalunda kostnaderna och förlusten af människo-
lif, och äfven om framgången varit större, hade försvaret af Germanien i alla fall
framkallade ständi-
ga inbördes fejder,
samt af den om-
ständigheten, att de
enda af dem, som
voro något så när
eniga, svebernas
stora förbund mel-
lan Böhmen och
mellersta Rhen, ha-
de begynt en till-
bakagående rörelse.
Minnessten å en grafvård öfver den i Varus-
slaget fallne romerske centurionen Manius
Caelius.
Originalet i museet i Rönn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
