Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
lighet, som, ehuru aldrig och ingenstädes helt och hållet undanskjuten, i sin särskilda
styrka utgör den västerländska medeltidskulturens kännemärke, på samma gång ett
drag af efterblifvenhet och en borgen för kommande segrar. Men just därför att
verkligheten alltjämt stannade så långt under idealen, kändes behofvet af deras
genomförande sa lifligt och starkt, att traditionen gärna efteråt ombildade det för-
gångna i öfverensstämmelse med deras växande och växlande kraf, och att sålunda
framtidssträfvandena helst plägade te sig såsom en oeftergiflig återgång till de af den
förmenta erfarenheten bekräftade eviga buden.
Ej ens Karl den Stores monarki, som af eftervärlden, för sinsemellan mycket
afvikande syften, åberopades såsom det kristna världsrikets mönsterbild, var i verk-
ligheten någonting annat än en ganska ofullgången kulturstat i jämförelse med det
samtida österländska kejsardömet och de båda kalifaten trots äfven deras inre och
yttre vedermödor. Förvisso växte det frankiska väldet hastigt ut, så långt öfver
hufvud ett sådant rike kunde nå, genom det langobardiska Italiens eröfring och
saksarnes underkufvande och kristning, slog ned den avariska makten, näpste
slaver och danskar, stod någorlunda på sig i gränsstrider och diplomati med byzan-
tiner och islamiter. Kyrkoregleringen fördes vidare och genom sockenindelningen
äfven djupare ned, därutinnan och i åtskilligt annat till framtida efterbildning i
nästan hela det romersk-katolska Europa. Vissa uppslag gåfvos till förnyad syssel-
sättning med den latinska fornklassiska litteraturen, i samband med annan bättre
undervisning för ett urval af klerker och lekmän. Och genom kejsardömets åter-
upprättande främjades närmast ett påfligt ideal, hvars vidare tolkning dock lemnades
åt efterföljande strider och drömmar. Så mycket var åtminstone redan vunnet, att
krafvet på hela det kristna Europas enhet i en eller annan form aldrig mera kunde
gå spårlöst förloradt.
Men själfva det välde, som först skulle uppbära kejsardömet, var till sin natur
kortlifvadt såsom mera fäst vid härskarens personliga verksamhet än vid institutio-
nernas tryggade bestånd. Endast den kyrkliga organisationen egde i sitt ämbets-
begrepp och i sitt system af fasta sysslor de oundgtngligaste förutsättningarne för
ett varaktigare sammanhang. Men inom den världsliga riksstyrelsen voro ämbetena
i fråga om sina uppgifter ännu oklart afgränsade från hvarandra och löst ordnade
inbördes, liknade mera tillfälliga personliga uppdrag, som efter omständigheterna
bestämdes af härskaren eller hans förtroendemän. Framför allt låg det så mycket
närmare till hands att uppfatta dem snarare från rättigheternas synpunkt än från
pliktens, som de genom länsväsendet voro förknippade med godsherrens makt öfver
sina underhafvande och icke utan särskild möda och stränghet å öfverhetens sida
kunde lösgöras från detta af den öfvervägande naturahushållningen beroende sam-
band. I denna förvrängning af förhållandet mellan län och ämbete bestod väsent-
ligen feodalismens urartning, som mest bidrog till alla större staters upplösning och
hämmade de mindres utvidgning. Så länge länsrätten utgjorde statsförvaltningens
förnämsta norm, kunde endast inom en trängre krets den personliga styrelsekraften
göra sig tillräckligt gällande utöfver ett eller annat släktled.
Äfven den kyrkliga förvaltningen indrogs i feodalismens oreda, eftersom också
biskopar och andra klerker voro utrustade med län och ofta påräknades för statens
världsliga värf. Men inom de andliga korporationerna, från domkapitel och kloster
till kurian i Rom, förelåg alltid möjligheten att med åberopande af religiös förplik-
telse och helgd häfda ämbetsansvarets företräde framför ämbetsinnehafvarens per-
sonliga anspråk och därmed äfven den organisatoriska enhetstanken, som under
staternas söndring och förfall måste komma i främsta rummet den universella
kyrkan till godo, fastän sedermera i andra hand den återuppstående statsmakten
kunde härutinnan taga lärdom af kyrkan. Därför var, från den sidan sedt, frågan
om ämbetsbegreppets renhet eller förvanskning den för hela samhällsutvecklingen
afgörande kärnpunkten i medeltidens stora kamp emellan andlig och världslig makt,
emellan påfvedömet och hvarje slags kejserlig eller konungslig myndighet.
Påfvedömet själft behöfde dock hemta ny kraft ur kyrkans pröfningar och däri-
genom framkallade rörelser till sin centralmakts luttring och lyftning. Den väster-
ländska kristenhetens svaghet under det karolingiska väldets upplösning gick ända
Världshistoria U. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
