Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
än mer från Gallien, fick sålunda där ett starkt ryggstöd emot den segrande heden-
domen, när de ännu odöpta angelsaksarne förvandlade Britannien till det germanska
England. Med kristendomens försvar och nya framsteg sammanhängde en keltisk
folkvandring, visserligen i jämförelsevis begränsadt omfång, men för medeltidens
utveckling af betydande innebörd. Briterna undanträngdes dels till Wales och
angränsande trakter, dels öfver hafvet till det galliska landskap, som sedan kallades
Bretagne. Från Irland däremot utgick en mission af koloniserande munkar, dels i
samband med nya keltiska statsbildningar till Skottland, dels till England för angel-
saksarnes omvändelse, dels till det frankiska och langobardiska fastlandet för att
återknyta förbindelserna med den a Imänna kyrkan och understödja dess arbete mot
hedendomen.
Detta ingripande från oberoende håll uppkallade romerska stolen till nya ansträng-
ningar för omvändelseverkets och sin egen universella myndighets befästande och
utvidgning. Frankerna, som fortfarande erkände Roms kyrkliga öfverhöghet, utbredde
visserligen sitt välde från Gallien långt in i det nuvarande mellersta och södra
Tyskland och bragte därigenom flere förut själfständiga germanfolk under kristligt
inflytande, men deras statsmakt förföll under Merovingerna, och i denna upplösning
invecklades äfven deras episkopat och kyrka, som ej längre förmådde vare sig nitiskt
samverka med påfvedömet eller på egen hand främja missionen i rikets rent ger-
manska lydland. Under sådana omständigheter betydde Englands kristning omedel-
bart från Rom ett genomgripande omslag. Påfven förvärfvade ett nytt koloniland
åt kyrkan, den iriska missionen trängdes i skuggan, och från England utgingo snart
trosförkunnare icke blott till de närmast befryndade och ännu oberoende saksarne
och friserna, utan äfven till det frankiska Germanien, där de arbetade också i den
romerska kyrkopolitikens tjenst. Dess intressen sammanföllo därjämte med åter-
upprättandet af den frankiska statsmakten.
Förbundets nödvändighet framstod så mycket tydligare i en tid, då den latinska
kristenheten miste två af sina äldsta och mest betydande provinskomplexer, den
afrikanska och den spanska, då den islamitiska makten, som studsat tillbaka mot
Konstantinopels murar och måste släppa äfven Mindre Asien, sökte taga skadan
igen i väster genom att framtränga långt upp i Galliens bördigaste landskap. Faran
afvärjdes i yttersta stunden och i sin värsta skepnad med uppbjudande af alla till-
gängliga krafter, men för att aflägsna dess återkomst och trygga framtiden tarfvades
en ny krigskonst och härutrustning, hvartill medel kunde vinnas endast genom
statens och kyrkans förenade organisatoriska kraft med ömsesidig utjämning af
hvarandras anspråk.
Ur detta nödtvång föddes å ena sidan feodalismen, i ordets ursprungliga och
egentliga mening, och det karolingiska konungadömet, å andra sidan den frankiska
kyrkans enhetliga reglering och det medlande påfvedömets emancipation från hvarje
främmande världsligt tryck.
En stark ryttarhär, som kunde visa sig vuxen beduinernas och kabylernas angrepp,
uppsattes med hjälp af upplåtna kyrkogods, som utdelades i län mot rusttjenst och
särskild trohetsförpliktelse af konungen och under hans uppsikt af hans omedelbara
vasaller till deras egna. Metropoliter och underordnade biskopar inom hela frankiska
väldet, de nytillkomma provinserna inbegripna, fingo sina plikter och rättigheter
bestämdt utstakade på rikssynoder i kraft af påfliga legatfullmakter och med de
frankiska härskarnes samtycke. Under påflig välsignelse fullbordades det frankiska
dynastiskiftet, och till gengäld tryggades den påfliga myndigheten i Italien af frankiska
vapen mot langobardiska och byzantinska öfvergrepp.
Hvad som i verkligheten uppnåddes motsvarade likväl ej på långt när de ideal,
som lefde och utvecklade sig inom kyrkan, och som mer och mer samlade sig i sina
skiftande gestalter omkring S:t Petri stol. Äfven om dessa ideal förknippades med
fantastiska föreställningar och ej sällan medvetna förfalskningar, voro de uttryck för
lefvande andliga kulturkrafter, som i sin mån återspeglade arfvet från forntiden, men
tillika genom sina anpassningar efter tidernas art, genom sina inbördes motsättningar
drefvo utvecklingen framåt, i det att de icke läto hämma sig af de jämförelsevis
torftiga yttre hjälpmedlens brister. Det är denna spänning mellan ideal och verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
