Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förde en, så att säga, förtviflad strid mot glömskans makt,
för att undan henne frälsa åtminstone de allra främste hjältars
och konungars namn och bragder, men att icke dess mindre
höfdingar och krigare i tusental voro efter några mansåldrars
förlopp alldeles förgätne?
Visste icke Havamals författare, att människor i
milliontal ha under årtusendenas lopp lämnat denna värld, utan att
trycka så djupa fotspår i tidens sand, att de bevarat sig under
blott en mansålder?
Enhvar till någon ålder och erfarenhet kommen person
har vetat det, Havamals författare äfven. De högstämda
stroferna här ofvan synas icke vara skrifna af en med världen
alldeles oerfaren människa.
Antagandet, att Havamal med den dom öfver döde, hvilken
säges vara oförgänglig, afsett efterlefvandes omdömen öfver
hädangångne, når spetsen af orimlighet, när man besinnar,
att dikten uttryckligen säger, att hon menar domen öfver
hvarje död människa: »dómr um dauðan hvern». I torpet
inne i milsdjup skog dör ett barn, knappt kändt af
andra än af sina föräldrar, som snart också skördas af förgängelsen;
men efterlefvandes omdömen om detta barns skaplynne och
gärningar skulle hafva oförgänglig varaktighet, och den goda
fräjd det under sin korta lefnadsbana förvärfvat skulle lefva
på efterkommande slägtens läppar! Måhända är det i känslan
af den orimlighet, hvartill det gängse antagandet leder i denna
punkt, som en och annan öfversättare skyggat tillbaka för
ordet hvern, samt godtyckligt sett bort från det och låtit
dómr um dauðan hvern betyda »dom öfver död man».
Kommer nu härtill, att efterlefvandes dom öfver en
hädangången, framför allt om han har varit en ingripande man,
ytterst sällan är så enhällig, pålitlig, väl afvägd och fri från
väld, att den i det afseendet borde kunna påräkna evig
giltighet, så finner man, att de på Odens läppar lagda
Havamalsstroferna, uppfattade såsom hitintills skett, icke äro
visdomsord, utan tvärtom det mäst fåvitska tal man väl någonsin
hört i högtidlig ton torgföras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
