Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fråga om förhållandet mellan gudarnes makt och ödets, hvilken
förekom hellener och romare farlig att vidröra och knappt
möjlig att afgöra, vardt delvis löst af germaniska mythologien
genom det naiva och enkla medlet att mellan gudomen och
ödet fördela domen öfver lif och död, hvilket naturligtvis icke
hindrade, att ödet dock alltid stod som den dunkla
outransakliga makten i alla tilldragelsers bakgrund. (Om korelsen
se vidare n:o 66.)
Häraf följer, att i Hels lycksalighetsängder stannade inga
stridsmän till yrket. De bland dem, som ej gjort sig saker
till någon af de synder, hvilka asaläran stämplade som synder
till döden, fardades genom Hel till Asgard; de öfrige genom
Hel till Nifelhel. Samtlige innevånare på Hels elyseiska marker
bestå fördenskull af ásmegir’na och de under otaliga
århundraden bortgångna kvinnorna, barnen och fredliga yrkens idkare,
som ovana att bruka svärdet icke hafva sin plats i
enhärjarnes leder och därför med de väntandes ångest bida
stridens utgång. Detta är Völuspastrofens bakgrund och innehåll.
Man skulle längesedan insett det, ifall icke den af
Gylfaginning konstruerade underjordsläran, med Troja till
utgångspunkt, hade förvillat omdömet.
Himmel bland mänskor,
Lyrner bland gudar,
Vindofner bland vaner,
Uppheim bland jättar,
alfer säga Fager-tak,
dvärgar Dryp-sal. (Str. 12.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
