Undersökningar i germanisk mythologi / Del 1 / 311 (1886-1889) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I Vafthrudnersmal 43 säger den gamle jätten:

Fra iotna rvnom oc allra goða ec kann segia satt, Þviat hvern hefi ec heim um komit: nio kom ec heima fyr Niflhel neðan, hinig deyja or Helio halir.

Om jättars runor och alla gudars kan jag säga sannt, ity att jag kommit i hvarje värld: i nio världar kom jag nedanför Nifelhel, dit dö »halir» ur Hel.

Likasom Vegtamskvida gör således Vafthrudnersmal
bestämd skillnad mellan Hel och Nifelhel, detta i de särdeles
märkliga orden, att dit, till Nifelhel och de därunder belägna
regionerna, dö »halir» ur Hel. Halir betyder män,
människor; nyttjadt om varelser i underjorden betyder halir döda
människor, aflidna människors andar (jämför Allvism 18, 6;
20, 6; 26, 6; 32, 6; 34, 6 med 28, 3). Här säges således
ingenting mindre än att döda människor, som kommit till det
rike, som kallas Hel, kunna där drabbas af den lott, att de
dö för andra gången och genom denna andra död komma
till Nifelhel. Här skilljes således lika skarpt mellan lifvet i
Hel och det i Nifelhel som mellan jordelifvet och lifvet i Hel.
Dessa båda underjordsriken måste följaktligen representera
mycket olika tillstånd. Hvilka säger oss Vafthrudnersmal icke,
och jag vill ej gå undersökningen härom i förväg, än mindre
åberopa Gylfaginnings försäkran, att strafforterna ligga under
Nifelhel, och att det är onda människor (vándir menn), som
måste fara öfver gränsen från Hel till Nifelhel. Hitintills kan
erinras om att det var i Nifelhel Oden mötte den blodige
hunddemonen, som skällde på asamajestätet, ehuru han ej
kunde hindra de mäktiga och värnande galdrens fader att
fortsätta sin färd; medan det däremot var i Hel Oden såg
den praktfulla bostad, där ásmegir’na redan framsatt det
dyrbara underjordsmjödet för hans son, den rättfärdige Balder.
Detta talar för att de, som genom en andra död komma öfver
gränsen från Hel till Nifelhel, icke genom förflyttningen erhålla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>