Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur densamma utläsa en furstesuveränitetsprincip. Endast så till
vida har han rätt, som vid kompetensstrider presumtionen är för
den, som har den styrande makten, och det utan hinder av att
ständerna själva ensamma stiftat regeringsformen. RF § 4 är
reservstadgandet, som man måste tillgripa, när inga andra §§
ge besked. Man missförstår alldeles regeringsformens
byggnadsstil, om man tror att i ty fall de två statsorgan, som gemensamt
dela lagstiftningen, skola få gripa in. Det är enligt dess
föreställningsvärld ett mycket begränsat område, som kan bli föremål för
lagstiftning.
Att giva en materialdefinition av den styrande makten kan
vara lika svårt som att på samma sätt bestämma den
konstitutionella doktrinens lagbegrepp. Den medför för konungen en rätt
att styra och ställa som en rikets klockarefar. De närmast till
hands liggande omsorgerna äro angivna på spridda ställen i den
första stora avdelning av regeringsformen, den som slutar med
§ 48. Den s. k. ekonomiska lagstiftningen hör dit i kraft av endast
§ 4. RF § 89, som medgiver ständerna petitionsrätt i allmänna
hushållsangelägenheter och till sist öppnar möjlighet för
konungen att även giva ständerna beslutanderätt därutinnan,
förutsätter, att den i och för sig tillkommer konungen.
Lika litet som den lagstiftande makten i Montesquieus
konstitutionella doktrin behöver neka sig att träffa rent individuella
avgöranden är Sveriges styrande makt förhindrad att kläda sin
vilja i generella normer. Rousseaus föreställning att sådana
endast höra hemma i lagstiftningen är främmande för vår
regeringsform. Det kan då icke undgås, att konungen kommer att
verkställa normer, han själv fastställt, vad ju skulle vara i
uppenbar strid med Lockes och Montesquieus här tidigare refererade
principer. Motsägelsen blir dock mindre, om man besinnar sig på
att det icke är enskildas rätt, som därvid beröres, utan de
konungen underordnade statsorganens. De s. k. ekonomiska lagarna
bilda intet undantag härifrån. Det är det allmännas, icke de
enskildas rätt, som är ledstjärnan vid deras stiftande. I
ståndssamhället betraktades näringsidkare och ämbetsmän som i viss
mån jämställda, och näringsrättsliga bestämmelser blevo
jämförliga med ämbetsinstruktioner.
I ett fall råder dock en himmelsvid skillnad mellan
Montesquieus lagstiftande och regeringsformens styrande makt. Den
makt, som tillkommer Englands parlament, så fattat som nyss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
