Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej hunnit genomsyra det svenska folket, som fastmera lever kvar
i föreställningen om rätten som en evig av rättvisans idé präglad
förnuftsordning. Det är för tryggandet av enskild rätt inklusive
den kyrkliga korporationens, som ständerna förbehållit sig
medbestämmanderätt vid lagstiftningen. Mer än likställighet med
konungen begära de i ty fall icke. Konung och ständer ha, för att
använda termer, som äro för regeringsformen främmande, båda
initiativ och båda veto. Tydligen har man varit alldeles
främmande för tanken att i lagen uppenbarade sig »statens allmänna
vilja». Lika främmande är man för tanken att regeringen, sedan
den realiter sett skilts från sin forna befattning med
rättskipningen, är att fatta som lagens exekutor. Den, som tillämpar
civil- och kriminallag, är ju alls icke regeringen, konungen i
statsrådet, utan domstolarna. Det är de, som jämlikt § 47 »döma
efter lag och laga stadgar». De må då också efterse, att konungen
icke för tillämpning överantvardar dem annat än som fastställts
i former, som § 87 föreskrivit för lagstiftning.
Det är härmed också utan vidare klart, att konungen får en helt
annan ställning i 1809 års RF än han har i Montesquieus system.
Han deltar i lagstiftningen som en med ständerna jämställd part,
men han är icke medlem av legislaturen på det sätt som Englands
konung är medlem av parlamentet. Han verkställer icke heller
lagar, samma legislatur fastställt, utan styr riket jämlikt § 4,
som ytterst hämtar sin terminologi från landslagens
konungabalk. Var och en, som besinnar sig på skillnaden mellan
»verkställa» och »styra», måste medge det oegentliga uti att i Sverige
använda termen »den verkställande makten» såsom beteckning
för regeringen. Den, som verkställer, gör — må uttrycket
tillåtas — en drängtjänst åt den, vars bud han verkställer. Den,
som styr, har — uttydningen blir ju närmast en tautologi —
ledningen om hand. Den i verbet immanenta metaforen ger sitt
subjekt rätt att bestämma statsskeppets kurs. Den styrande
makten spelar för 1809 års män till stor del samma roll som den
lagstiftande hos Montesquieu och i hela den konstitutionella
doktrinen. Hos den förra har man att förvänta den spontaneitet, den
initiativkraft, ja låt oss säga den påhittighet, den konstitutionella
doktrinen förväntar av den senare. Det är den styrande
funktionen, som befinner sig den svenska statens hjärta närmast. Icke
för intet kallar sig vår främsta grundlag regeringsform, d. v. s.
styrelseform. Icke för intet har vår store filosof Boström kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
