Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skett, är obegränsad. Det är helt och hållet herre över sin egen
kompetens. Att Montesquieu ser saken på samma sätt framgår
av hans förklaring att, därest lagstiftande makten icke på sätt
redan nämnts också anförtroddes åt regeringen, skulle vad han
kallar lagstiftande kåren, d. v. s. folkrepresentationen, kunna
giva sig den makt, som fölle den in, och tillintetgöra andra
myndigheter i staten. Den styrande makten i Sverige är åter bunden
både av lag och av grundlag, ett för engelsmännen och tydligen
även Montesquieu okänt begrepp. Den viktigaste garantien för
att nämnda råmärken icke överskridas är i Sverige
statsrådsansvarigheten, som avser rätten såsom en för alla lika gällande
objektiv ordning utan tanke på att regeringen skulle stå i något
särskilt subordinationsförhållande till lagstiftaren. K. M:t
tillämpar ju icke allmän lag i annan mening än vilken enskild
medborgare som helst. Montesquieus konstruktion av förhållandet
mellan monarkens rådgivare och folkrepresentationen tager åter,
som vi sett, omedelbart sikte på att lagarna i sista hand emanera
från folkrepresentationen såsom dennas direktiv för regeringens
förande och är alla antiparlamentariska reservationer till trots i
grunden parlamentarisk. Ej alltför illa rimmar den sig med det
frihetstida slagordet om riksråden som ständernas fullmäktige.
Vi ha därmed hunnit genomgå alla Montesquieus
statsfunktioner och deras svenska motsvarigheter. Otvivelaktigt har vid
fördelningen av de senare konungen fått ett avgjort övertag över
ständerna. Att dessa dock kunna hålla konungen stången beror
på att man i 1809 års RF räknar med ytterligare en statsfunktion,
beskattningsmakten i detta ords vidsträcktaste betydelse, och
tilldelar ständerna denna i kompensation för kungens rätt att styra
riket. Montesquieu ignorerar visserligen icke beskattningen, men
han räknar den alldeles i överensstämmelse med engelsk rätt,
som subordinerar »money bills» under »statute laws», som en
del av lagstiftningen, låt vara den viktigaste. Locke åter känner
den endast som ett privaträttsligt privilegium, en immunitet.
Samma ståndpunkt som Locke hade ännu frihetstidens
regeringsformer intagit. Först 1809 års RF gör beskattningen till en
ingrediens i själva statsmakten och det i högre grad än lagstiftningen.
Vid dess utövning tänka ständerna ej närmast på att skydda sig
och de sina mot statens övergrepp utan i stället på vad makt i
staten innehavet av rikets ekonomiska resurser innebär. De skola
ej vara mindre herrar över rikets penningpung än konungen över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
