Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Staternas decentralisering. Av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en sådan jämvikt måste bliva, visar den följande utvecklingen. I
själva verket bildar jämvikten mellan stormaktsallianserna,
världskriget och Versaillesfreden en konsekvent men avskräckande linje.
För det tredje och sista ha strävanden av annan art gjort sig
gällande — strävanden, som verkligen i viss mån söka råda bot
för den ofrånkomliga motsatsen mellan folkförbundsidén och
samarbetssträvandena å den ena sidan och staternas faktiska politiska
och sociala liv å den andra. Man har nämligen framhållit de icke
obetydliga resultat, som nåtts inom den andra för tjugo år sedan
i Genève tillskapade institutionen, den Internationella
Arbetsbyrån, och påvisat, att dessa resultat nåtts, därför att de skilda
nationsrepresentanterna inom densamma haft liknande intressen
och erfarenheter. Med dessa premisser har man påyrkat, att
förbundsförsamlingen icke eller icke endast skulle bestå av politiker
utan även av yrkesrepresentanter. Alla de stora grupperna inom
det nutida samhället skulle sålunda mötas till internationella
rådslag inom förbundets politiska ram och detta skulle påverka den
politiska utjämningen i gynnsam riktning.
Hur behjärtansvärd denna tanke än är, kan man dock icke påstå,
att den träffar det väsentliga i förbundsorganisationens
ofullkomlighet. Man behöver ju endast understryka, att mängder av
internationella ekonomiska överenskommelser, grundade på de mest
påtagliga gemensamma intressen, internationell kooperation mellan
yrkesmän av vitt skilda slag, internationella kongresser och
forskarmöten, olympiader etc. icke kunnat hindra eller en gång
fördröja stormaktskrigens utbrott. Slutsatsen måste bli, att den
politiska kooperationen måste sökas på det politiska planet och att
alla andra lösningar icke träffa sakens kärna.
Därmed ha vi kommit fram till den centrala bristen i
Nationernas Förbunds pakt av år 1919: den lämnade medlemsstaternas
politiska organisation utanför diskussionen. Samarbetet skulle sökas
mellan »stater», icke mellan folk, mellan de heterogena nationernas
centralorgan, icke mellan mindre, homogena enheter. Vilja vi över
huvud taget fatta ståndpunkt till den politiska ideologien och till
den allt överskuggande frågan om världens pacificering, måste vi
nödvändigtvis och i första hand fördomsfritt granska staten som
livsform — d. v. s. de nuvarande staternas förmåga att
någorlunda riktigt giva uttryck åt de värderingar och önskemål, som
göra sig gällande i det nutida samhället med dess teknik och
ekonomiska struktur, med dess socialgrupper och livsintressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
