Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Staternas decentralisering. Av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därvid kan man ej nog starkt understryka, att Europas
nuvarande statsbildningar nästan utan undantag tillkommit på ett
förindustriellt stadium — de flesta och viktigaste äro produkter av
1500- och 1600-talens dynastiska strider och av kartans
omformning efter den napoleonska jordbävningen. Endast i ett fåtal
stormakter har kolonial expansion och intern centralisering förlöpt
parallellt med industrialiseringen, men nationalitetskamperna i
mitten av det förra århundradet grundades icke på det industriella
samhällets krav utan på den språkliga överensstämmelsen och
delvis på den historiska traditionen. Europas stater äro alltså
praktiskt taget alla utformade under en tid, som fullständigt skiljer
sig från den nuvarande: förbindelsen mellan styrande och styrda,
förvaltningens organisation, nationalförsamlingarnas
sammansättning och de departementala och lokala förvaltningsorganen ha alla
tillkommit för att lösa politiska, sociala och ekonomiska problem,
vilka numera icke ha någon motsvarighet i den av teknisk
utveckling — framför allt kommunikationernas oerhörda
förbättring — och social omgruppering förvandlade verkligheten.
Visserligen ha modifikationer oavbrutet tillkommit, men dessa ha icke
förändrat lösningen av de centrala frågorna och icke tagit
ställning till centralisations- och decentralisationsfrågan i dess
internationella aspekter.
Granskar man de realiteter, som äro sammanförda inom den
politiska kartans röda gränslinjer, kommer man överallt att finna
heterogena inslag. Geografiskt läge, historisk tradition, natur- och
klimattyp, naturtillgångar och näringsliv ha inriktat staternas
skilda delar i mycket olika riktningar och det tvång, som den
statliga livsformen påtvingar de skilda landsdelarna, torde i
betydande utsträckning bilda de sprängämnen, vilka tid efter annan
leda till krigiska förvecklingar. Liksom maktens centralisering i
statsledningens topp och produktionens koncentration på
framställningen av direkta och indirekta krigsmaterial är det
utmärkande för det moderna kriget, så äro centraliseringstendenserna
och kapprustningen det karakteristiska för de perioder, vilka föra
fram till allt mer katastrofala krig.
Om vi hålla oss till länder, där dessa företeelser äro minst
framträdande och där vår tes skulle ha det svagaste
verklighetsunderlaget, nämligen de nordiska staterna, så kan man dock påvisa de
djupgående olikheterna mellan Norrland och Skåne, mellan
Nordland och Smålenene, mellan Jylland och Själland. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
