Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Staternas decentralisering. Av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verket intet annat än stormaktssupremati och en ny form av »pax
romana» som stabiliseringsgaranti. Detta innebär småstaternas
förintelse som oberoende nationer. Under slutet av 1930-talet blev
det allt mer tydligt, att segling i en stormakts politiska konvoj
förstärker hotet från andra stormakters krav på att betrakta
småstaterna som delar av deras livsrum. Den fundamentala tesen, att
en stormakts imperialistiska politik och en småstats
neutralitetspolitik icke kunna sammanlödas till båda parternas båtnad, blev
dock uppenbar för alla, först då stormen växte och
stormaktskriget var ett faktum.
Man kan ytterligare hänvisa till det förhållandet att den nya
tyska författningen, som ersatt länderna i det tyska riket med
samordnade Gaue, gått ännu längre på centraliseringens väg än
det franska departementsystemet. I starkt kontrast till det
brittiska imperiets kombination av varierande författningsprinciper
har man här gått till den yttersta gränsen för statsförfattningens
nivellering: man har skapat den absoluta staten. Och i alla
länder — även inom brittiska riket — har den stigande politiska
spänningen alstrat tendenser i samma riktning. Man kan därför icke
säga, att man inom bestående stater har något fast att bygga på
vid en nykonstruktion av Nationernas Förbund.
I detta sammanhang bör man taga ställning till det program
för ett stabilt efterkrigs-Europa, vilket allt ivrigare diskuterats
under den senaste tiden, den s. k. federalismen. Enligt denna
uppfattning finnes det bara en lösning, som på en gång minskar
stormakternas expansionstendenser och konfliktanledningarna dem
emellan samt tillförsäkrar de neutrala staternas bestånd, och
denna lösning skulle framför allt sökas i de neutrala staternas
sammanslutning till större enheter. Den på handelspolitiska
överenskommelser grundade s. k. Oslogruppen har angivits som en
utgångspunkt, men framför allt är det ett skandinaviskt förbund
och ett balkanförbund, som man haft i tankarna. Man måste
medge, att såväl insikten om de neutralas stora uppgift såsom
pacificeringselement som det aktuella politiska läget, vilket
koncentrerat uppmärksamheten till norra och sydöstra Europa, talar till
federalismens förmån. Och ändå är det ofrånkomligt, att detta
program söker minska stormaktspolitikens risker — genom att
skapa nya stormakter. Till sist går väl denna tankeriktning
tillbaka på den utrikespolitiska grundprincipen under de sista åren
före 1914: jämvikten mellan stormaktsgrupperna. Men hur labil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
