Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 14 okt. 1939 - Samlingsregering? Av E. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Det kan knappast påstås, att förhandlingarna om en
samlingsregering blevo något större publiknummer. I radion kommo bulletinerna
oftast på sladden. De drunknade i utrikeshändelserna och
bensindoften. Det alstrade tydligen icke någon större förvåning hos folket,
att regeringen var tämligen likgiltig för nationell samling eller att
oppositionspartierna icke ville acceptera regeringsinbjudan under de
förhandenvarande betingelserna. Tanken på en samlingsministär
ställdes på framtiden, antingen svårigheterna då bli den nuvarande
regeringen övermäktiga eller det utrikespolitiska läget
obönhörligen framtvingar ett direkt samgående. Taktiskt ha
regeringspartierna genom förhandlingarna kanske främst åsyftat att efter ett
nej från oppositionspartierna få dessa att känna sig förpliktade till
moderation av kritiken.
Krigstidernas regeringsproblem har föga dryftats offentligt i
samband med överläggningarna. Professor Bagges svar innehöll dock
bl. a. en deklaration, enligt vilken en samlingsregering borde först
bildas i ett utomordentligt läge såsom en utomordentlig åtgärd.
Sedermera och sedan det utrikespolitiska läget skärpts har hr Bagge
i sitt Göteborgsföredrag poängterat värdet av att äga verklig
riksregering, inrymmande såväl företrädare för de stora partierna som
opolitiska fackmän eller representanter för näringslivets
organisationer.
Så som förhandlingarna upplagts av statsministern, kan det
knappast förvåna, att de nuvarande oppositionspartierna icke anmälde sin
villkorslösa villighet att inträda i regeringen. De skulle av allt att
döma ha fått en plats i kulisserna men ändock nödgats absorbera en
del av ansvaret för den planlöshet, som åtminstone till en början
karakteriserade regeringens krisåtgärder och för vilken regeringen
ensam är ansvarig. Den självtillräcklighet, som präglade
statsministerns Konserthustal, ger näppeligen intryck av att
förhandlingarna om nationell samling begynt i den anda av god vilja till
ömsesidigt bistånd, som måste vara varje samlingsregerings enda
tänkbara atmosfär. Om det är sant som det sagts att »regera är att
förutse», måste den allmänna opinionens åsikt om regeringens beredskai)
förvisso vara sådan, att oppositionspartierna ej behöva uppträda som
supplikanter.
Erfarenheterna från de långvariga nationella samlingsregeringarna
i England och Frankrike under världskriget ge vid handen, att
samling betyder styrka, ja, för dem då betydde seger. De oerhört skärpta
partimotsatserna i Sverige under världskriget vittna negativt i
samma riktning, d. v. s. om de allvarliga följderna av bristen på
samling. Föga imponeras man också av bedyrandena i Norge under
världskriget, då Gunnar Knudsens radikala »långa ministär» hela
tiden satt vid makten, nämligen att en nationell samlingsregering
vore som en bil med punkterade ringar1; inget vet ju, hur en
1 Intresserade hänvisas till Arne Björnbergs nyligen utkomna, synnerligen
läsvärda avhandling »Parlamentarismens utveckling i Norge efter 1905».
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
