Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 14 okt. 1939 - Samlingsregering? Av E. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
samlingsregering- med starkare personuppsättning än den
Knudsen-ska skulle ha fungerat, men alla veta, att norsk politik åtminstone
tidigare till följd av stridsmetodernas våldsamhet var föga förebildlig
för grannländerna. I dessa tider av största faror för en liten stat i
krigszonen står det i alla fall fast, att den gamla partiuppdelningen
ej äger eller åtminstone ej borde äga större aktuell betydelse. Varje
parti måste t. v. underordna sitt egna intresse landets gemensamma.
Partiprogrammens suspenderande måste också innebära suspension
av den parlamentariska maktlära, som exc. Hansson på Konserthuset
hävdade trots att det brinner runt om i knutarna. När han gjorde
sin samlingsgest, uppträdde han som ägaren av aktiemajoriteten på
en bolagsstämma, och hans anbud synes i realiteten ej sträcka sig
stort längre än till en rätt för andra att utse minoritetsrevisorer.
Ser man spörsmålet från minoritetspartiernas läge, vill man hoppas
att dessa inför utsikten till rikliga oppositionstillfällen icke frestas
att handla efter den primitivaste partitaktiks vedergällningslagar.
Det kan vara kortsynt att se blott på ögonblickets fördel. Ett parti
värdesättes i längden med hänsyn till dess positiva insatser, icke
med hänsyn till dess negativa. Dansk höger hade under världskriget
»favören» att stå utanför regeringsansvaret, men det skar
sannerligen inte efteråt guld med täljknivar. Omvänt förvärvade engelsk
och fransk höger under sitt positiva arbete i världskrigets
samlingsministärer ett anseende, som de efter kriget kunnat diskontera vid
valen. Möjligheterna att bedriva opposition och därigenom
upprätthålla parlamentarismens idéer om oavhängig kontroll av regeringen
äro dessutom under en kris färre än eljest. I många frågor är
offentlig debatt med hänsyn till ämnenas utrikespolitiska ömtålighet icke
möjlig; genom fullmaktssystemet inskränker sig riksdagens roll ofta
blott till att godkänna oomstridda ramlagar, medan deras
tillämpning blir regeringens sak oeh endast kan kontrolleras post factum
samt därför blott i begränsad mån; dessutom torde en vitt utbredd
opinion fordra att i onda tider kravet på statsmaktens effektivitet
går före normala tiders revisorssynpunkter. Givetvis kan en nödig
parlamentarisk kontroll ändock utövas under en samlingsregering;
först då skulle det nämligen ges utsikter till att alla riksdagsmän
kunde framföra sin kritik utan att beskyllas för partipolitiskt nit.
Obestridligen kan ett oppositionsparti indirekt utöva stark influens.
Men i ett läge, då makten enligt sakens tvingande natur förskjutes
till regeringens fördel, måste oppositionspartierna med ali
sannolikhet ha större möjlighet i regeringsställning att vinna gehör för sina
synpunkter än om de stå utanför. Givetvis beror allt härvid dels på
personerna, dels på värdet av deras synpunkter. Och givetvis måste
förutsättningen vara, att en samlings- eller riksregering bildats i
uppsåt och syfte att dess män ärligen skola praktiskt samverka för
landets bästa. Med en hänvisning till de fyra socialdemokraternas
stora roll i den Edénska koalitionsregeringen eller till Staaffs
vägande insats i den Lundebergska samlingsministären kan man våga
formulera satsen, att betydelsen av olika partiers representation i
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
