Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historieundervisningen och politiken
Men den stora idémotsatsen i våra dagar är väl snarare
utformad i de totalitära staterna gentemot de demokratiska. Därvid
har ju en historiker nära till hands att påminna sig, att de
europeiska staterna befinna sig i olika utvecklingsstadier, historiskt
sett. Krisföreteelser i sådana stater, som nu uppleva den
konsolideringsprocess, som de andra genomgått för århundraden sedan,
äro icke applicerbara på de senare. Lika litet kan en äkta
demokrati — den mognade frukten av en lång och förhållandevis lugn
utveckling ■— i ett slag etableras bara genom en
papperskonstruktion i ett statsliv, som ännu kännetecknas av konvulsioner. Se
bara på skillnaden mellan den gamla demokratien i England och
den så mycket yngre i Frankrike! Diktaturen har alltid varit en
krisföreteelse, den förutsätter en genomgripande kris, långvarig,
ja, permanent som i Ryssland eller kortare, men intensivare som
i Tyskland. Man kan ju importera slagord, detaljer, vissa
tendenser, men systemen kunna inte tillämpas, förrän
förutsättningarna finnas. Man måste således nu, som förr i historien, räkna
med ett europeiskt umgänge mellan olikartade stater, eller —
driva fram trettioåriga kriget!
Men det är inte bara som medel mot affektpolitiken och dess
vådliga verkningar, som både de stora synpunkterna och analysen
äro att anbefalla. De behövas också som led i kampen mot
för-dumningen, duperingen, mot ordets icke blott makt över tanken,
utan dess utplånande av tanken ■— alltså de behövas i den allmänna
kamp mot kulturløshet och kollektivisering av tänkandet, som
det är skolans svåra, men givna plikt att föra. Utan överord kan
man våga påstå, att det finns någon sorts gemenskap mellan oss,
som vigts åt den uppgiften, och Leonidas’ spartaner vid
Thermo-pyle. En sista rest av hellenskt arv ha vi att försvara, en sista
flämtning av västerländsk, den individuella frihetens anda, ha vi
att söka blåsa liv uti. Ty det finns en ännu djupare, ännu mer
ödesdiger motsats: mellan individ och kollektiv. Den finns alltid,
men i vår tid hotas den sunda balansen att helt förryckas av
kollektivets övergrepp.
Och därmed måste jag ge mig in på ett ännu mera brännbart
ämne. Det är inte så enkelt, att likriktningen hotar bara från ett
håll, från den totalitära fronten. Om vi inte anse oss ha
rättighet att bedöma den utan historiska betraktelser och analys, så
måste detta också gälla den sida, där vi enligt miljö och väl också
enligt övertygelse befinna oss, på demokratiens sida. Analysen
,727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
