Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alice Quensel
Man kan ju bara se på utvecklingen av socialdemokratien — den
lär väl ej ha förlorat på att bli mera realbetonad.
Inför den affektbetonade, ja, fanatiska mentalitet, som når som
helst kan störta vår värld i Ragnarök, kan man med skäl fråga
sig, om icke historikern har en speciell förpliktelse. Liksom bakom
idéstriderna på 1500- och 1600-talen funnos mycket genomgripande
faktorer av konkret art — t. ex. metallinflationen och dess
samband med dyrtid och soldhär, dragkampen mellan kungamakt och
aristokrati etc. — så finnas ju bakom våra dagars ideologier
historiska realiteter som industrialismen och dess råvarubeliov
med därav följande internationella konkurrens om kolonier och
världsmarknad. Och bara det att infoga ideologierna i en
brokigt sammansatt, konkret bakgrund kan motverka den blinda
förenklingsprocess, som livnär fanatismen. Inför den farliga
känslopolitik, som utrikesministern nyligen varnat för — den
känslopolitik som inte minst i vårt land gärna tar sig uttryck i
välmenta, men kortsynta och självgoda’ domslut över de politiskt
ansvariga både här och bland stormakterna ocli som ingalunda
bidrar till fred eller billighet ■— är det historikerns plikt att utan
applåder eller visslingar förmedla kännedom om de tidigare
sammanhang, som skapat nuet. Man förringar inte alis svårigheterna,
när man undersöker dem, när man frågar: varför? — men det kan
ge möjligheter till förnuftig lösning.
Många betrakta motsatsen kommunism — fascism som den stora
idémotsättningen i våra dagar. Vid ett närmare skärskådande
kan man dock lätt konstatera typstaternas stora och slående
likheter, bortsett från vad som betingas av folkens nationella och
kulturella egenart: det informella, personliga enväldet,
självhävdelsen, ordens, bildens och mytens suggestiva propaganda,
åberopandet av ursprungligen socialistiska principer, garantierna för
partiminoritetens orubbade välde, trots vädjandet till massan,
politiseringen av alla områden, även vetenskapens och konstens
etc. Detta är ju iakttagelser, som inte alis äro historikern ensamt
förbehållna att göra. Men jag påpekar vad det kan betyda, om
man vid undervisningen i nyaste tidens historia låter den
ungdom, som just skall ut i samhällslivet och utsättas för allsköns
politiska inflytelser, åtminstone en gång få stanna inför
eftertanke och analys av de extrema rörelserna, som ju ofta ha sin
alldeles särskilda lockelse i de åren. Här kan för en gångs skull den
kranka blekheten vara välgörande mot det röda blodets svall.
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
