Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historieundervisningen och politiken
Finns det något skede i historien, som genom jämförelsen med
nutiden framträtt i skarpare dager än de stora religionsstridernas
tidevarv? Det var de stora ideologiernas motsats. De moderna
ideologierna visa ju en religiös karaktär av samma fanatiska art.
Liksom de många, olikartade jäsningselementen i en tid av djupa
omvälvningar i samhället slutligen rullade upp en europeisk front
mellan två idégrupper, så se vi också nu föregående
samhälls-strider utmynna i en liknande uppställning. Och med samma
oreflekterade övertygelse om att alla ord ocli gärningar äro frälsta
från ansvar, att ändamålet helgar medlen, blott det sker i den eller
den ideologiens namn, rasa antagonisterna från vardera sidan mot
varandra. »Här strida sannerligen Gud och djävulen» — själv
är man alltid på Guds sida. Filip II står livslevande för oss som
aldrig förr. Fiat justitia, pereat mundus! Man behöver inte
förbise, att det ingår starka element av nationalism i våra dagars
affektpolitik — den bildar ju i det avseendet en direkt
fortsättning på bela förra seklet — för att ändå våga påstå, att det
framför allt är ideologiernas mentalitet som härskar. De ledande
äro ju på sina håll fullt medvetna om den saken och begagna
sin vetskap praktiskt. Faran i ideologisk fanatism har ju alltid
varit dess fruktansvärda och ansvarslösa stridshets, som lämnat
så blodiga spår i historien. Idén blir fix idé, idealisten hysteriker.
Den stora tragedien är, att det är samma psykiska fenomen,
utslag av samma mentalitet, på de båda motsatta sidorna.
Vi ha ju, när det gäller de religiösa ideologierna, som en gång
kostat så mycket blod, uppdagat, hur ytligt i själva verket
idémotsättningen ligger. Den ekumeniska rörelsen har visat, att de
förr oförenliga dogmerna kunna överbyggas, 0111 man inser, att
de väsentliga värdena i innehållet äro gemensamma. Och man
har förstått, att det är bland teoretikerna, som
meningsskiljaktig-heterna spela någon roll — folken i gemen kunna omöjligen av sig
själva hata eller önska bekriga varann på grund av olika
religionssystem. Skall den dag komma, då man uppdagat samma
sanning beträffande politiska principdogmer? Då det skall heta
»Sa-lus populi suprema lex»?
Jag minns väl, när man under min skoltid skilde mellan
idépolitik och realpolitik, att det hördes på tonfallen, att det förra
slaget var något finare och bättre. Jag tror, att nutidens
lärdomar till en viss grad förändrat synen. I varje fall, när idén
drives att utan samband med realiteter verka som självändamål.
,725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
