Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 12 dec. 1937 - Odium academicum. Av —s—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
föll hopplös. En sådan förklaring synes dock knappast uttömmande.
Åtminstone förr var det vanligt, att yngre vetenskapsidkare sökte
professur endast i syfte att få kompetensförklaring, vilken kunde
vara värdefull vid kommande konkurrens eller för annat ändamål.
Varför sker icke detta nu? Äro professur och professorskompetens
icke längre åtråvärda ting för våra docenter? Jo helt säkert — men
det är professorsstriden man drar sig för. Var och en, som känner
förhållandena, vet att tävlan om en professur numera så gott som
regelbundet väcker strid, och att det ofta — kanske oftast — är hårda
stridsmedel, som användas. En person, som vågar söka en
professors-tjänst, utsätter sig för risken att förlora icke blott sitt vetenskapliga
anseende utan rent av sitt goda namn och rykte. Att de sökande
själva i stridens hetta ibland tillåta sig sårande angrepp och
uttalanden, må vara högst beklagligt men kan dock förklaras av att det i
många fall gäller den sista chansen att nå ett eftersträvat mål.
Mindre ursäktligt är, att de sakkunniga ieke sällan begagna tillfället
att hålla räfst- och rättarting med misshagliga forskare eller
vetenskapliga riktningar oeh metoder, som de ogilla.
Belägg för detta påstående skulle kunna hämtas ur åtskilliga
akademiska stridsskrifter, som framkommit i senare tid. För den
utomstående är det i regel omöjligt att bilda sig en säker mening om
resultatet av de ingående granskningar, vartill sakkunnigutlåtandena
numera utvecklat sig. Det är heller inte vår mening att på något sätt
uttala oss om själva sakfrågan, då vi här fästa uppmärksamheten på
ett aktuellt fall. Det gäller arkeologiprofessuren vid Lunds
universitet. Två av de sökande anse sig lia anledning till missnöje över det
sätt, på vilket de av vissa sakkunniga blivit bedömda. Den ena
påpekar i en utgiven skrift det onekligen egendomliga förhållandet, att
en väsentlig del av hans produktion helt enkelt negligerats av de
sakkunniga på grund av en av dem gjord begränsning av ämnet, vars
berättigande synes kunna ifrågasättas. I sin iver att upptäcka fel
hos den sökande har en av sakkunnige förebrått honom, att han i en
av sina böcker icke utnyttjat och citerat ett arbete — som utkommit
av trycket efter den sökandes ifrågavarande arbete! I fråga om en
annan sökande har en sakkunnig öppet förklarat sig vara part i
målet, då det gäller en viktig del av den sökandes produktion. Detta
märkes oekså granneligen, ty utlåtandet är i själva verket en enda
polemik mot ifrågavarande sökande, med genomgående försök att
bagatellisera erkännsamma uttalanden, som från andra håll kommit
honom till del. Man får onekligen det intrycket, att felfmnandet här
varit den egentliga drivkraften lios den sakkunnige professorn. Han
har vänt upp och ner på Thorilds gyllene regel och tycks hylla satsen,
att ingenting göres för sitt värdes skull utan för sina fels skull.
Men akademisk stridslystnad röjer sig icke blott vid
professorstillsättningar. Förr i världen talades det om »odium theologicum»,
och det är kanske inte alldeles försvunnet nu heller. En högt uppsatt
kyrkoman yttrade nyligen 0111 en bortgången teologie professor, att
denne var den mest intoleranta människa ban träffat. Intolerans eller
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
