Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - ”Statsbonden” — två diskussionsinlägg. Av Gösta Liedberg och Johan E. Mellbye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;>Statsbonden» — två diskussionsinlägg
Det är ett vanligt talesätt inom de ekonomiska
lantmannasammanslutningar, som redan bära upp en viss del av regleringarna,
att dessa måste växa sig starka nog att bära upp saken även 0111
statens stöd skulle svika. Som sporre till förnyade inbördes
ansträngningar är det verksamt. Men det ligger därutöver en känsla
bakom, en känsla som inte endast bottnar i misstron mot
riksdagens jordbruksvänlighet i det långa loppet, utan oekså uti en
sund instinkt att söka åter stå på egna ben. Den känslan växer
sig starkare, ju fler gånger lantmännen få uppleva, att ett statligt
uppehållet minimipris får återbetalas i form av ett undanhållet
världsmarknadspris — såsom beträffande vetet i vintras.
Det betänkliga i statsstödet, sådant det hittills utformats oeh
tillämpats, ligger efter min uppfattning inte i att vissa
tvångsåtgärder genomförts, d. v. s. att en del producenter måst deltaga med
eller mot sin vilja, inte heller i systemets något invecklade
karaktär; de förutsättningar som äro för handen torde helt enkelt inte
möjliggöra något alldeles enkelt system. Det betänkliga ligger
däri, att strävandena att uppehålla en viss prisnivå lett till att
producenterna i viss utsträckning — lyckligtvis ej fullt — tappat
ansvaret för produktionens anpassning efter behov ocli
efterfrågan. Beträffande mjölk och smör är överproduktionsgränsen
visserligen avlägsen, så länge vi äta mellan 50 och 60 tusen ton
margarin, men beträffande vete och råg minnas vi hur det blev för
några år sedan och beträffande kött och fläsk ha vi ännu färskare
erfarenheter.
Två möjligheter stå öppna. Antingen fasta, relativt garanterade
priser, som av ali erfarenhet att döma då också ha en stark
tendens att ligga i underkant — naturlig med hänsyn till
garantens = statens risker vid överproduktion. Priset för den sortens
stöd blir också tämligen förklarligt garantens förbehåll gentemot
för höga priser. Näringen hålles flytande inen får aldrig utnyttja
någon boom.
Den andra möjligheten innebär en viss återgång till friare spel
mellan tillgång och efterfrågan. Statens uppgift inskränkes i stort
sett till gränsskydd, d. v. s. till garanti för att den åsyftade
prisnivån icke saboteras genom import, medan produktionen själv får
söka undvika inhemsk överproduktion, resp. själv undanskaffa
tyngande överskott, och i ökad utsträckning bära följderna av
eller njuta frukterna av dålig eller god marknadsvård.
Jag tror obetingat på den senare linjen. En fri näring kan en-
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
