Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Karlis Ulmanis — Lettlands president. Av William W. Freij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William W. Freij
mande patos och nykter normalprosa från början till slut ett fast
grepp om sina åhörare.
Det har redan betonats, att Ulmanis icke delade de
socialrevolutionära idéerna om att utvecklingen borde påskyndas med
våldsmedel. Händelseförloppet skulle utvecklas av sig självt och lika
säkert eller säkrare på detta sätt leda fram till målet. Men det
är möjligt, att denna utveckling under de då förhandenvarande
omständigheterna skulle gått så långsamt, att Ulmanis ej fått
bevittna dess avslutning, om icke ödet spelat de lettiska patrioterna
en oväntad chans i händerna. Det var världskriget.
Vid krigsutbrottet stod det genast klart för letterna, att kriget
på ostfronten i stor utsträckning skulle komma att föras just på
deras område. Så blev ju också fallet. Sedan Hindenburg genom
sitt framgångsrika initiativ inte bara hejdat den ryska
frammarschen utan också kastat ryssarna tillbaka bortom
utgångs-ställningarna, avstannade efter hand de rörliga operationerna för
att övergå i ett segslitet ställningskrig. De mitt emot varann
liggande ryska och tyska frontlinjerna hade en nordväst-sydöstlig
sträckning och gingo på lettiskt territorium från Riga till
Daugav-pils (Diinaburg). Ställningskriget pågick här praktiskt taget
oavbrutet från 1915 till den ryska upplösningen genom revolutionen
1917 och verkade fullständigt förödande på landet. Redan vid
hotet av den tyska invasionen 1915 hade befolkningen gripits av
panik. Utan några som helst förberedelser flydde man från
gårdarna för att rädda sig undan till det inre av Ryssland. I tusental
strömmade de värnlösa flyktingarna särskilt från Semgallen, där
offensiven först satte in, längs floden Daugava (Diina) eller gjorde
förtvivlade försök att ta sig" över denna. I tiotusental drevs
boskapen fram utmed vägarna och stupade i hopar. Det hela artade
sig till fullständig katastrof, tills slutligen några initiativkraftiga
letter gjorde ett försök att organisera evakueringen. Ulmanis
ställde sig i spetsen för rekvisitionskommittén, och det behövdes
hela hans väldiga andliga och fysiska styrka förmatt i någon mån
skapa reda i det rådande kaos och rädda tusentals landsflyktiga
letter från hungerdöden. Den värsta nöden förmådde han alltså
lindra, men med djup bitterhet måste Ulmanis bevittna, hur hans
ansträngningar att få flyktingarna att stanna i Lettland blevo
utan resultat. En och en eller i spridda skaror överskredo de
gränsen och försvunno ut över det egentliga Rysslands oändliga
vidder. Det var en kännbar åderlåtning av det lettiska folkbeståndet.
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
