Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Karlis Ulmanis — Lettlands president. Av William W. Freij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlis Ulmanis — Lettlands president
Orsakerna till denna frivilliga landsflykt har man kanske i första
hand att söka i den djupt rotade olikheten mellan befolkningen
i södra Lettland, de s. k. semgallerna, och liverna i Vidzeme
(Livland), en olikhet, som alltjämt äger bestånd om ock i modifierad
form. De flyende semgallerna voro för stolta att stanna som
tjänare hos liverna, vilkas land ännu icke hotades av någon
omedelbar krigsfara, och de senare kunde icke ens nu i denna allvarliga
stund förneka sig nöjet att öppet visa sin ringaktning för folket i
Semgallen.
Det lyckades sålunda icke Ulmanis att försona semgaller och
liver, trots att han bl. a. i tidningen »Lidums» för den 21 april
1917 till slut utfärdade ett direkt upprop till dem, där han vädjade
till deras besinning. »För mig», säger han bl. a., »äro liver och
semgaller lika kära, men över allting annat står vårt folk såsom
enhet, och det skola vi tjäna. I denna svåra prövningens stund
gäller det för oss alla att visa vår verkliga kultur, vår uppriktiga
fosterlandskärlek.» Denna motgång bröt emellertid icke ned hans
mod. Oförtrutet fortsatte han att leda hjälpaktionen. Han
strävade därvid målmedvetet efter en allt starkare koncentration,
därvid tagande exempel av hjälpaktionen i Belgien. I detta
sammanhang gjorde han ett intressant uttalande i »Lidums», vilket
här kan anföras. Han säger här: »Den bästa organisation, som
världen känner, är den, där en enda man står i spetsen och har
ali makten, under förutsättning att han verkligen är den rätte
mannen på den rätta platsen.» Det är första gången, som han
tydligt ger uttryck åt sin anslutning till ledarprincipen.
Vid revolutionens utbrott i Ryssland slog letternas nationella
patos ut i full låga. Det fick riklig näring i den efter hand allt
starkare poängterade nationalitetsprincipen, vilken som bekant
fick sin slutliga yttre manifestation i Wilsons fjorton punkter.
Därmed hade den lettiska frihetsrörelsen kommit in i ett
avgörande skede. Det stod klart för Ulmanis, att tiden var inne
att tillämpa den nämnda principen på det lettiska folket. Här fick
man bevittna det oväntade, att han etablerade ett intimt
samarbete med socialisterna. I själva verket var detta dock ingenting
underligt, ty dessa strävade ju, såsom redan Mikelis Valters lärt
honom, efter en upplösning av det gamla tsardömets yttre former.
Ulmanis skriver: »Nu äntligen har letternas timma slagit, och vi
måste ta vårt öde i egna händer. För första gången alltsedan
tyskarnas intrång i Lettland är detta möjligt. Demokratins principer,
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
