Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 september 1937 - Kan Kina räddas? Av J. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Japan. Genom truppkoncentrationer till Kiangsu lät lian också
otve-tydligt tillkännagav, att hans trupper skulle, om så krävdes, slåss
mot inkräktarna.
Realiter var dock marskalken föga beredd på någon strid mot
Japan. Ur prestigesynpunkt var det emellertid nödvändigt både för
honom och Nankingregeringen att ej länge föra en undfallenhetens
politik. Under 1936 märker man också tillfullo, att Japan ej fritt
kunde diktera sina villkor för sin kinesiske kusin. Centralregeringens
konflikter under första halvåret med Kanton — alltid tillreds att ställa
till trassligheter för Nanking — gjorde visserligen Chiangs
ställning rätt prekär, allrahelst som de kommunistiska skarorna i
nordväst ännu ej underkastat sig honom. Men genom sitt bestämda
uppträdande mot Tokio kunde marskalken taga Kantons beskyllningar
mot honom för japanvänlighet med ro. Motsättningen
Kanton–Nanking mildrades också alltmer, till stor besvikelse för Japan, som
vidare till sin häpenhet fann, att det nu var Kina, som riktade
anklagelser mot Tokio — ej tvärtom som tidigare varit praxis.
Nan-kings protester mot smugglingen i Nord-Kina blevo alltmera
energiska, tonen ytterst hotande, då japaner flögo över kinesiskt område,
alla japanska avtal med lokalregeringarna annulerades omedelbart i
Nanking o. s. v. Som svar på Japans invit om samarbete med
japanerna i Nord-Kina kom ett erbjudande från Nanking att sända
kinestrupper till Manchukuo för att där slå ned kommunisterna! Japan
vågade ej som förr hånfullt bestrida nationen Kinas existens. Från
Nanking som de nationella krafternas centrum utgingo nya, friska,
hoppfulla signaler till de på skilda håll i Mittens rike verkande
nationalistkretsarna, eggande dem till strid, under det att de i troget minne
bevarade den store Sun-Yat-Sens berömda paroll : »Kämpa, kämpa till
sista andetaget, kämpa med ständigt förnyad kraft mot fördragens
orättvisa, mot de främmande förtryckarna.»
Det intermezzo, i realiteten en rätt blodig sammandrabbning, vid
Liukouchiao den 7:e juli i år, som satte krigslavinen i gång, var också
ett vittnesbörd om ett mer än vanligt aggressivt Kina. Att här
diskutera huruvida de av kineserna beskjutna japanska trupperna
hade rätt — enligt Boxarprotokollet av år 1901 — att utan kinesiskt
tillstånd företaga nattliga övningar i Tientsing och Peiping med
omgivande garnisoner är ganska meningslöst. Nanking medger
visserligen, att enligt protokollet små truppövningar äro tillåtna men ej
större; vem åtar sig att ge en juridiskt bindande tolkning av dylika
elastiska begrepp?
Av största intresse är däremot frågan, huruvida kriget — enligt
internationell rätt visserligen intet krig, tröts striderna och
blodsutgjutelserna! — önskats av någondera parten. Att det för Nanking vore
en lämplig tidpunkt att nu företaga en avgörande strid mot Japan
tror väl ingen. Chiang-Kai-Shek påstås ha sagt, att tidigast 1940
kunde hans armé — någon kinesisk flotta att räkna med existerar
ej — vara färdig för ett längre krig. Visserligen ha hundratals tyska
officerare och amerikanska flyginstruktörer energiskt arbetat på att
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
