Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 september 1937 - Ekumeniska intryck från Oxfordkonferensen. Av Wilh. Carlgren - Kan Kina räddas? Av J. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
och svenskarna i synnerhet, och det uppbars också i juli 1937 värdigt
av bl. a. Sveriges nuvarande ärkebiskop. Mer än en anspelning
gjordes på den med ekumenin parallella väckelse, som också bär Oxfords
namn och bl. a. i föregående häfte av denna tidskrift varit föremål
för granskning. Men om den ena och andra formen för både personlig
och nationell självprövning må till sist, i detta sammanhang läsaren
själv döma. wah Carlgren.
Kan Kina
räddas?
I en ledare om Lyttonrapporten skrev Times den 10 okt.
1932 med rätta, att ett fredligt samarbete mellan de
kinesiska och japanska folken — så starkt önskat av hela världen — hade
blivit nära nog omöjligt. Hur söndrat, förfallet, föga
nationalmed-vetet Mittens rike än var, kändes det i vida kretsar hos den kinesiska
nationen som en förfärlig tragedi, att Japan, begagnande sig av den
stora ekonomiska krisen i Europa, skulle ostraffat göra sig till herre
över Mandchuriet. Men klagolåten båtade föga, lika litet som den
internationella rättsordningen i N. F:s gestalt mäktade något mot den
starkares rätt. L’appetit vient en mangeant, och i mars 1933
annekterade Japan Jehol efter ett blodigt åttadagars slag, och den japanska
gränsen utsträcktes till kinesiska muren. Stilleståndet i Tangku
samma år bekräftade den japanska frammarschen: större delen av
Hopei skulle demilitariseras. Tokio hade goda utsikter att i de fem
nordligaste provinserna i Kina ska pa en autonom regering, som
kunde ge Japan förfoganderätt över Shantungs och Sliansis kolfält,
Chahars järnmalmer och väldiga bomullsodlande områden. Åren 1934
och 1935 blev Nankingregeringen svagare än någonsin; den gick så
långt i sin undfallenhet för Japan, att den sände bort de amerikanska
flyginstruktörerna, avböjde låneerbjudanden från U. S. A. och
förbjöd studenternas antijapanska demonstrationer. Tokio och Nanking
föreföllo att ha funnit varandra — vad hjälpte den upprätthållna
bojkotten av de japanska varorna, om smuggling av dessa tämligen
obehindrat försiggick i Nord-Kina!
I dessa för de kinesiska patrioterna dystra tider, då hatet jäste mot
Japan och förbittringen mot de ledande kinesiska statsmännen tog
sig våldsamma uttryck i en rad politiska mord, förändrades
emellertid situationen rätt väsentligt, I sitt övermod gick i slutet av 1935
den japanska Kwantungarmén, ledd av general Tada, ända därhän,
att den fordrade Chiang-Ivai-Sheks avgång och det nationella
Kuo-mintangpai*tiets upplösning. Den kinesiske statsmannen,
överbefälhavare för armén och centralregeringens obetingat främste kraft, var
bland många av de nationellt sinnade kineserna ansedd som
japanvän eller åtminstone som bankirernas och de stora jordägarnas
specielle gynnare, den där hellre var benägen att slå ner kommunismen
inom landet än bekämpa dess yttre fiender. Men när japanerna ville
utestänga marskalken från det avgörande politiska inflytandet, stod
det tydligt för Chiangs många kinesiska fiender, att han så
långtifrån var projapan, att han tvärtom väl behövdes i kampen mot
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
