Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svensk stilhistoria. Av Jöran Mjöberg - Nils Svanberg: Svensk stilistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
De korta, talspråkliga infinitiverna ha och ska användes redan för ett
par hundra år sedan, och imperfekterna ropa’, hoppa’ o. s. v. äro lika
gamla.
Docenten Nils Svanbergs arbete är det första i Sverige som
behandlar den svenska stilen i hela sitt historiska sammanhang. Det har
sålunda ingenting med normativ stilistik att göra, vilket han också
förutskickar i förordet: »Vad som åsyftas är: exempel på
stilkarakteristik.» Han påpekar också omöjligheten av att i så kort
sammanfattning — boken har c:a 150 sidor — framlägga något fullständigt
vare sig ur historisk eller systematisk synpunkt. Det har också blivit
en mycket koncentrerad framställning av de olika ordens,
ordklassernas och de stilistiska figurernas historia i den svenska litteraturen.
Författarens prestation är erkännansvärd trots sin koncentration ocli
med särskild hänsyn till den svenska stilistiska forskningens ungdom
— den är ju ännu knappast mer än ett trettiotal år gammal. Det är
sina egna och andras forskningar som Nils Svanberg här har dragit
samman till ett första helt — ett av de mera betydande verken i ämnet
är ju hans egen bok om Heidenstam, Fröding och nittiotalets stil.
Må vara, att de svenska arbetena i stilforskning icke äro talrika, de
representera dock olika epoker och litterära smakriktningar. Men
i deras inskränkta sfärer ligger begränsningen även hos Svanbergs
arbete. Härav förklaras väl även proportionen mellan citaten från
de olika författarna — det är givet, att Svanbergs egna
undersökningar ej kunnat räcka till för att fylla de existerande luckorna. En
litterärt så framstående författare som Stagnelius, vilken ej varit
föremål för mera ingående stilistiska studier, citeras endast på ett
par ställen. Bo Bergman är däremot ett namn, som oväntat nog
dyker upp på ett tjugotal ställen, lika ofta som eller oftare än
stilistiskt så betydelsefulla författares som Strindberg, Heidenstam,
Selma Lagerlöf, Runeberg, Tegnér, Hallström och »den i allt
raffinerade» Almqvist, som ju »ägnade stilen ett så medvetet och
mångfrestande intresse». Det är bara Karlfeldt och Fröding som
förekomma i avgjort större frekvens än denne tidige 1900-talsförfattare,
vilkens kanske icke mindre betydande vapenbroder Hjalmar
Söderberg endast citeras på ett ställe. Att alla 90-talisterna förekomma så
ofta har sin förklaring i deras vägrödjande betydelse för den nu
skrivande diktargenerationen och för alla deras läsare; dessutom har
Svanberg själv undersökt deras stil i sin bok om Heidenstam och
Fröding; och vidare utkom under förra året en undersökning av
Lennart Moberg: Ålderdomliga ord och uttryck i Heidenstams
Folkungaträdet. Att sedan Almqvist citeras och nämnes så ofta, är inte
bara berättigat av hans djärva och nyskapande stil utan förklaras
också delvis av att tre uppsatser i festskriften till Bengt Hesselman
(Svensk stil, 21 dec. 1935) beröra hans stil. Kellgrens stora frekvens
går tillbaka på Margit Abenius’ Stilstudier i Kellgrens prosa (1931)
och på Belfrages uppsatser, ocli Dalin är tidigare behandlad av Ruth
Wikander — han nämnes också ofta. Av de nu levande författarna
och deras generation behandlas vidare Siwertz, Österling, Hjalmar
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
