Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svensk stilhistoria. Av Jöran Mjöberg - Nils Svanberg: Svensk stilistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
Bergman (en enda gång, efter en uppsats i festskriften till
Hesselman), Hemmer, Asplund, Maseoll Silverstolpe, Lindorm, Sjöberg
(åtskilliga gånger; tidigare omskriven i festskriften), Malm, Frans G.
Bengtsson, Sigfrid Lindström oeh Gabriel Jönsson. Det är ju en
ganska stor men icke helt representativ samling; man saknar där
bl. a. de realistiska romanförfattarna samt finländarna. Bland de
senare nämnes — förutom Runeberg och Topelius — endast Jarl
Hemmer. De viktigaste bland de övriga voro väl Mörne, Södergran
och Diktonius. I synnerhet Södergrans språk är ju intressant ur alla
synpunkter: ordval och ordföljd, metaforer och meningsbyggnad,
upprepningar och kombinationer.
Endast några andra viktigare saker, som äro värda undersökning,
vill jag anföra i detta sammanhang. Hjalmar Bergmans språk
företer en rad stildrag, som kunde löna mödan att undersöka. I
anslutning till Svanbergs fängslande kapitel om Musikaliska stildrag kunde
man påpeka, att även hos Hjalmar Bergman förekommer satsrytm,
inte bara i satserna och konstruktionerna som helhet — med
parallellism och led, som väga mot varandra — utan också en lyrisk rytm i
de enskilda satserna, som t. ex. i flera av skådespelen kunna
skande-ras. Hos denne författare finnes vidare det kanske djärvaste och mest
bländande bildspråket i vår litteratur efter Tegnér, och där uppträder
en rad andra stilistiska fenomen: rim (i prosa!), fristående
satsförkortningar, lakonismer, arkaismer. Överhuvud är en stor del av hans
produktion pastiche. — Musikaliska stildrag skulle säkert också
kunna påvisas hos Dan Andersson ocli Harry Martinsson. — Det finns
en annan och framstående diktare av den yngre generationen som
Svanberg också fullständigt förbigått: Pär Lagerkvist. Och ändå är
Lagerkvist den författare, som fortsatt och drivit till sin spets
Strindbergs försök att närma berättarstilen till talspråket. Hans språk är
ett av de mest originella bland de samtida författarnas, och hans
stillsamma, intima ton tolkar tanke och talspråk på ett sätt som
erinrar om scenernas växling på den vita duken. Också Lagerkvists
språk vore mycket tacksamt att göra en undersökning av. Hans
stileffekter ha i många avseenden betytt revolution. Främst är att
nämna lians korta, avhuggna satser, som ibland kunna verka rent av
stympade: »Det måste ju vara något annat... allting någonting helt
annat. Men om ej som här, ingenting som här? ...» (Kämpande ande).
En vanlig konstruktion är verbalsats utan subjekt, inledd av t. ex. en
förklarande konjunktion: »ty hann inte fram» (Vid lägereld).
Men dessa reflexioner äro inte avsedda att i första hand vara kritik.
Nils Svanberg har själv icke gjort anspråk på fullständighet.
Kommentarerna vilja främst ge en antydan om hur mycket som ännu
återstår att utforska och undersöka på den svenska stilistikens
område och hur mycket som måste göras, innan en stilhistoria med krav
på fullständighet kommer att kunna skrivas. Till dess är Svanbergs
arbete en utmärkt handbok och hjälpreda.
Jöran Mjöberg.
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
