Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svensk stilhistoria. Av Jöran Mjöberg - Nils Svanberg: Svensk stilistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
växla som moderna, och det gäller att tränga in i och förstå andra
tider och smakuppfattningar än vår egen. Även de mest ytterliga
bland dessa — som de romantiska, de naturalistiska eller de
modernistiska — kan ett intimare studium föra oss in i och göra välbekanta,
ja, invanda, för vårt sinne. De götiska, arkaistiska orden i Karlfeldts
Fäderna ha nu blivit allmänt högpoetiska, en ny och dyrbar del av
vår lyriska ordskatt. Men det välbekanta kan också bli för vanligt
och t. o. m. utslitet. Bilderna blekna med tiden, stileffekterna bli
manér, eftersägare och epigoner kunna icke med banbrytarens
frimodighet sätta in de gamla lyriska orden i ett friskt klingande
sammanhang, och en hel epoks allmänt poetiska högstämdhet kan
förfalla till schablon. Barockdiktningens pompösa och stortaliga ord
fick hos Wallenberg karaktär av okonstlad vai’dagston. Komantiken
i Sverige mötte en liknande utveckling. Dess obestämt klassiska
högstämdhet blev till slut en opoetisk, opersonlig efterklang. Ett bra
exempel på en bleknad bild finner man i Frithiofs saga, när Ingeborg
som Kung Rings drottning bjuder Frithiof dryckeshornet. Hon gör
det blyg, nervös och med nedslagna ögon. Tegnér kommer att tänka
på liljor med aftonrodnadens purpur; härom säger Werin: »det är en
bild i den högromantiska stil som nu har förlorat en god del av sin
verkan». — Men de stora diktarna äga den lyckliga förmågan att
kunna nyskapa, att kunna föra sitt kanske till att börja med alltför
bildrika språk närmare jorden fast ändå utan att förlora i klarhet,
skönhet och plastisk säkerhet. Sålunda förnyade Tegnér och
nyromantikerna 1700-talets barocka och schablonmässiga allegori, oeh Almqvist
experimenterade sig från en exklusivt romantisk och blomstrande stil
fram till ett sobert och realistiskt språk. Rydberg införde i sina senare
dikter bland de högstämda och romantiska orden moderna lånord av
kallt vetenskapligt slag med ironisk biklang och gav därigenom sitt
språk en ny, djärv pregnans och energi. 90-talsförfattarnas
inmutningar av nya stilistiska domäner gåvo en upputsning även åt de
klassiskt höga orden, som nu fingo en ny blomstring. Selma Lagerlöf
lämnade sitt romantiska Gösta-Berling-patos och orienterade sig via
den kärva isländska sagostilen fram till sina senare böckers enkla,
intima och familjära berättarsätt. Genom sin anslutning till de gamla
sagorna snuddade hon vid ett av de medel, som hjälpte 90-talisterna
fram till stilistisk förnyelse: pastichen. Det var i den som de övade
sig först för att sedan söka sig fram till en mera personlig stil; här
är kanske Karlfeldt det mest typiska exemplet. För lyriken fick
Fröding en i stilavseende nyskapande betydelse genom att bredvid
pastichen använda sig av ett annat medel att uppnå välljudande och
eleganta effekter: den kåserande, journalistiska snabbstilen.
En annan sak förtjänar att observeras i samband med de olika
epokernas stilkaraktärer. Mången vill gärna inbilla sig, att fraser,
termer och enstaka ord, som i våra dagar ha en mera vardaglig och
nutidsrealistisk karaktär, icke förekommo under en tid, vars
språkbruk var högtidligare och ålderdomligare än vår egen. Att fallet ofta
varit det motsatta, kan lämpligast illustreras med några exempel.
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
