Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Léon Blum — politikern. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar- Löwegren
annan linje: man anklagade honom för att ha böjt sig för senaten,
för att ha inlämnat regeringens avskedsansökan och ingått uti
Chautemps’ radikala ministär. Oppositionen inom partiet hade
önskat, att Blum förverkligat vad han förr i världen talat om,
nämligen att mot parlamentets önskan bibehålla styret och om så
hade visat sig erforderligt giva signal till en social revolution.
Punkt för punkt bemötte Blum anmärkningarna och genom hela
hans anförande gick som en röd tråd strävan att få arbetarna att
begripa, att ett franskt inbördeskrig vore detsamma som en direkt
invit till landets fiender att företaga ett överfall.
Det var emellertid först långt in på 1937 som den borgerliga och
socialistiska oppositionen mot Blum började att taga fastare
former. Under hela 1936 bars Blum uppe av en stark folkopinion.
Ett första tvivel på hans förmåga och framgång hade likväl
börjat insmyga sig i folkmedvetandet redan under de sista dagarna
av september 1936, då regeringen framlade förslag om devalvering.
Uti början av juli 1936 hade finansministern Vincent Auriol
börjat tillämpa den under så stora löften bebådade reflationspolitiken.
Till äventyrs hade den vid en tidigare tidpunkt kunnat giva en
viss ekonomisk impuls till ökad företagsamhet. Efter strejkerna
och det nya indisciplinära läget på arbetsmarknaden uteblev denna.
Auriols finanspolitik slog från början ohjälpligen slint:
produktionen sjönk hastigt, utrikeshandeln desslikes, kapitalet sökte sig
förvärvskällor i andra, socialt mer trygga länder, guldet började
strömma ut ur Banque de Frances källarvalv.
Löneförhöjningarna hade väsentligt ökat produktionskostnaderna, statens
utgifter stigit utan att motsvarande ökade skattebelopp influtit,
priserna gått kontinuerligt i höjden. Köpkraften hade visserligen
omflyttats mellan olika samhällslager, men därigenom hade
ingalunda dess summa ökats; den minskade företagarvinsten
förhindrade ny kapitalbildning, en sådan som var erforderlig för en
rationaliserings genomförande. Samtidigt blev företagens låga
vinstmöjligheter en anledning till att det tesauriserade kapitalet
kvarblev i sina gömställen. Man talade allmänt om, att francen var
övervärderad och att regeringen, bur mycket den än protesterade
däremot, endera dagen skulle se sig nödsakad att företaga en
devalvering. Som följd härav aktade industrimännen sig nogsamt
för att från utlandet taga in de tillgodohavanden, som de möjligen
där ägde, bemödande sig om att på så sätt undvika stora förluster
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
