Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Skaldepolitik. Tegnérs omdömen om andra länder och folk. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Jacobson
ute och åsett kappridningen en mil utanför Berlin och där även
sett den preussiske konungen, Fredrik Wilhelm III; han kallar
honom »ett gammalt obetydligt ansikte, mitt emellan corporal och
länsman». Därjämte voro där icke mindre än elva prinsar och
prinsessor; »de senare skulle ganska väl fylla sin plats som
fågelskrämmor i vad trädgård som helst». Badsocieteten i Karlsbad
finner inte nåd för T:s ögon. Av de 2,000 tyskar, som finnas där, finns
det inte en enda, med vilken Tegnér skulle vilja göra bekantskap.
I övrigt är det ryssar och polska judar, som ej heller intressera
honom. T. var emellertid mycket eftersökt inom sällskapslivet.
Han var ju Fri ti of s sångare, och Fritiofsdikten hade nyss
översatts till tyska och blivit mycket populär. »På umgänge är här
ingen brist», skriver han, »men det tyska roar mig föga, ocli i
synnerhet äro mig damerna besvärliga med sin exaltation. ... För allt
det där har jag den välsignade Fritiof att tacka, som jag önskar
att jag aldrig hade skrivit eller åtminstone att den aldrig blivit
översatt på tyska.» En annan gång heter det: »Jag plågas efter
vanligheten av vittra käringar, med eller utan byxor, och önskar,
att jag antingen aldrig skrivit den välsignade Fritiof, eller
åtminstone att den ej blivit översatt på tyska.» T. finner en
övermättnad på litterärt intresse och även litterär produktion. »Gat- och
rännstenspoeter», skriver ban efter hemkomsten till Berhard von
Beskow, »träffar man väl i Tyskland, synnerligast i Berlin, mera
än någonstädes i världen. Men man aktar föga därpå i ett land,
där varje människa, som lärt att stava, nödvändigt måste dikta
eller åtminstone författa. ... Det var lycka, att jag förde egen
dräng med mig, emedan jag troligtvis annars ej kunnat få mina
stövlar borstade av någon mindre person än en Broder i Apollo.»
Det är inte utan, att detta T:s ständiga hackande på tyskarna
verkar en smula monotont; det har nästan urartat till monomani.
Det är inte underligt, att T. fått ryktet att ha varit en intensiv
tyskhatare. De flesta litteraturhistoriker ha också uppfattat
honom så. Häremot har emellertid Böök vid något tillfälle inlagt en
gensaga. T:s våldsamma utfall mot tysk litteratur, tysk filosofi och
allt tyskt berodde på att ban reagerade mot sig själv, mot sina
egna tendenser och böjelser. T. var i själva verket en romantiker,
men med den benägenhet han hade att simma mot strömmen ville
ban hävda sin självständighet mot den segrande romantiken, och
denna självhävdelse tog då denna energiska och ofta bittra form,
som var vanlig hos honom, allrahelst under hans depressionstider.
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
