Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Léon Blum (— personen). Försök till en karakteristik. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Löwegren
ärlighet, som avväpnar motståndaren och tillvinner honom
personlig respekt.
Sedan han blivit ett stort folkligt partis chef, har han bemödat
sig om att undertrycka sina utslag av intellektuell högdragenhet
och åtminstone gentemot partivännerna uppträda med folklig
godmodighet. Han söker vara faderligt välvillig, stundtals enkelt
gemytlig.
I sin polemik är han aggressiv. En defensiv debatt ligger ej för
honom. Hellre undviker han då att uppträda — för att vid en
senare, mer lämplig tidpunkt utveckla en annan sida av sitt
väsen, nämligen en förvånansvärd smidighet att medla och
samman-jämka. Griper han omedelbart in, är det för att gå till attack och
hans offensiv sättes i regel in med en fruktansvärd kraft, som få
kunnat hålla stånd inför, det skulle då lia varit Poincaré eller
Tardieu.
Det är spännande att iakttaga, hur han sjuder av begär att få
ordet, särskilt om på någon punkt hans rättskänsla eller
utpräglade sinne för exakta uppgifter blivit sårade. Då är han icke
längre den distingerat avmätte, utan för han ett liv på
deputeradebänken som en fransk skolpojke, vilken leder »chahuterandet»
mot en lärare. Hur många gånger har jag inte sett honom nästan
ansträngt uppmärksam följa en debatt, med hakan inklämd
mellan de smala handflatorna ocli bägge de långa armarna jämsides
stödda mot pulpeten. I sin beniga långdragenhet och med de på
den tiden något utmärglade ansiktsdragen påminde han mig då
om en av Döderhults skulpterade nötknäckare. Han satt alldeles
orörlig, och om Eenaudel, som ofta var placerad vid hans sida,
tillät sig att viska ett ord till honom, slog han avvärjande, nästan
befallande med handen. Men så plötsligt, om talaren kom till den
poäng i sitt anförande, som Blum spänt inväntade, eller om från
högerns bänkar något inkast gjordes eller om ett påstående
fälldes, som Blum icke ville godtaga, då for denne stillsamme åhörare
upp som stungen av ett bi. Någon gång nöjde han sig med att
lyfta en av sina armar och låta det smala pekfingret som en
fallbila understryka en snabbt framkastad och merendels mördande
replik. Men hur ofta höjde han icke som en Laokoon sina bägge
armar, som om han ville med dem skydda från elaka ormar sina
bakomsittande partivänner, eller lät lian dem som kvarnvingar
flaxa i luften, medan hans ansikte avspeglade den livligaste
indignation ocli han otåligt begärde att få ordet! Då var mannen
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
